Den första meningen

En berättelse måste ju börja nånstans. Säkert har du nån gång upplevt att du har en story i huvudet, men att överföringen från fluffig idé till tangentbords-smatter inte går så smidigt som du önskar.
En av de första frågorna som dyker upp brukar vara: hur ska jag börja?
Ja, den som hade ett enkelt svar på den frågan...
Så småningom kommer du i alla fall på en ände att utgå från, och kanske blir det nåt som påminner om följande exempel:

Långsamt lät han hyveln hyvla på brädan så att det uppkom en hel del hyvelspån som trillade ner på marken, typ där han stod och hyvlade.

Jaha, kanske inte så snyggt och spännande, men du har i alla fall fått till en början, och därifrån arbetar du dig vidare, mening för mening, stycke för stycke, sida för sida... tills du har fått ihop ett utkast. Eller hur du nu går tillväga.
Så småningom börjar det bli dags att gå igenom texten för att hitta logiska luckor, felstavningar, ointressanta partier och annat störande som måste rensas bort. Och naturligtvis, förstärka och bygga vidare på det som är bra.
Som du förhoppningsvis märkte i exemplet ovan har vi skapat en förstamening som känns väldigt... träig.
Hur ska vi nu gå till väga för att snickra till något bättre?

De tre metoderna - NÄR ska jag skriva den första meningen?

• Flaskhals-metoden
• Flaskhalsmetoden har fått sitt namn av det faktum att hela skrivprocessen står stilla om inte första meningen är på plats, dvs, det första som ska ske är att en fantastisk förstamening är skapad. Därefter är det bara att defilera in i mål :-)
  Om man vill har problem och ångest är detta en metod att föredra.
• Grädden-på-moset-metoden
• Detta är helt enkelt motsatsen till Flaskhalsmetoden - allra sist lägger man på den avgörande piffen. När allt annat är klart är man vid så gott mod att man relativt enkelt kan få till en superdupermening att börja alltihop med.
  Här finns förstås en risk att meningen blir riktigt bra, men att resten av boken inte hänger ihop med den... och man får skriva om hela rasket.
• Rebell-metoden
• Denna metod går ut på att man struntar i allt vad metoder heter, och ungefär när som helst skriver den där viktiga första meningen.
  Rekommenderas varmt.

De tre modellerna - HUR ska jag skriva den första meningen?

• Korvstoppnings-modellen
• Som namnet antyder rekommenderar denna modell att man stoppar in så mycket som möjligt av berättelsen redan i första meningen.
  Korvstoppnings-modellen kräver mycket planering och klurighet - det är inte lätt att omfamna så mycket på så litet utrymme.
  Ett klassiskt exempel på denna modell kan vi plocka från romanen Jordiska Makter av min favoritförfattare Anthony Burgess:
  "Det var på eftermiddagen av min åttioförsta födelsedag, och jag låg i sängen med min manliga konkubin, när Ali förkunnade att ärkebiskopen hade kommit för att träffa mig."
• Här-råkade-jag-visst-börja-skriva-modellen
• Raka motsatsen till Korvstoppningsmodellen. Till synes fullständigt slumpmässigt tar berättelsen sin början, helt utan hänsyn till läsarens känslor och behov av en ordnad inledning.
  Ibland kan slumpmässigheten avspegla författarens totala ointresse för den där första meningen alla tjatar om så mycket, men ibland kan det också vara en spelad nonchalans.
• Råttfångaren-i-Hameln-modellen
• Poängen med denna modell är att fånga in läsaren omedelbums genom att erbjuda en eller båda av följande två komponenter: Stämning och Spänning.
  Råttfångaren-i-Hameln -modellen är mycket framgångsrik, och det är den jag kommer att ägna mig åt att lära ut på denna sida :-)

Som den lärda och allmänbildade besökare du säkert är, känner du förstås till allt om Råttfångaren i Hameln. Det innebär att jag inte ens behöver nämna att han genom att spela vackra toner på sin flöjt lyckas locka med sig såväl råttor som människobarn ned i fördärvet...
Och det är ju precis det vi vill uppnå! Ja, kanske inte det där med fördärvet, men att locka läsarna in i vår berättelse.

Att använda sig av Stämning och Spänning i första meningen!

Låt oss börja med att fundera över hur vi kvickt kan skapa en stämning.
Först måste vi naturligtvis fundera ut vilken stämning vi vill skapa :-)
Vi bestämmer oss för att vi vill placera läsaren i en stad. En stad på kvällen. En stad på kvällen där det regnar, och där neonljusen speglas i vattenpölarna. Låt oss prova:

Regnet kom plötsligt den där svarta höstkvällen, människorna spände upp sina trötta gamla paraplyer och skyndade fram genom den hetsiga stadstrafiken för att komma under tak.

Ja, det funkade väl bra? För ordningens skull testar vi en helt annan stämning också:

Hon slog sig ned vid ett ledigt bord, tittade sig hastigt i den stora spegeln som hängde bakom baren, tände en cigarett och lät tårarna komma.

Då går vi över till Spänning. Kanske har du hört det där tipset om att börja berättelsen där det är som mest spännande? Vi gör ett försök:

Hon var väldigt trött av tabletterna, men hon visste att det var nu eller aldrig, och hon höjde sin hand och lät knivbladet reflektera det svaga månljuset.

Oj så läskigt! Pallar du en till?

Hela dagen hade han känt sig olustig, och när han nu borstade tänderna upptäckte han att tungan saknades i munnen.

Inte najs! Och lite spännande var det väl, va?
Vad händer då om man kombinerar dessa två komponenter, Stämning och Spänning? Det borde väl leda till en så bra första mening att man nästan svimmar?
Nja, man får ju se upp så att det inte blir för mycket av det goda - men det är du som bestämmer hur du vill göra :-)
Jag ska naturligtvis ändå ge ett exempel även på detta:

Hon skyndade fram genom trafiken den där svarta höstkvällen när klockan just slagit oktober, och självklart hade hon ingen chans när lastbilen började skrika på henne.

Se där, nu vet du hur man skriver en fantastisk första mening! Och jag är övertygad om att du kommer att lyckas mycket bättre än vad jag gjort i exemplen ovan :-)

Kapitel

Vad ska man med kapitel till, egentligen?

Egentligen behöver du inte använda dig av kapitel överhuvudtaget. Du som författare skulle kunna börja boken på sidan ett och fortsätt ända till slutet - inga kapitel, inga pauser, ingen del 1, ingen del 2... ingenting!
Vissa hävdar att kapitel, som de konstgjorda uppdelningar de är, tar bort den känsla av verklighet som författaren försöker skapa.
Jag skulle vilja hävda att läsaren är fullt medveten om att romaner är mer eller mindre påhittade historier. Om de trots denna vetskap kan leva sig in i aktörernas liv och leverne, klarar de säkert även av att hantera kapitelindelningar.
Egentligen handlar det om användarvänlighet! Om du ger dina läsare en hel massa "rastplatser" kommer de att känna sig avstressade och nöjda - förutsatt att orden mellan rastplatserna är vettiga, givetvis
:-)

Kapitel - grunderna

Hur många kapitel ska en roman innehålla?

Hur några eller hur många du vill. Några romaner innehåller femtio kapitel eller mer och vissa romaner (ytterst få) innehåller inga kapitel alls.
Kapitlen kan variera i längd mellan ett par sidor upp till femtio eller sextio (extremfall). Genomsnittet ligger nog på cirka tio sidor per kapitel.
Tänk på att kapitellängden också kan vara ett sätt att variera tempot i din berättelse - högt tempo, stor spänning = korta kapitel. Reflektion och återhämtning = långa kapitel.
(Förresten har du förmodligen redan har delat din roman i kapitel på ren instinkt. Det är ett bra sätt att göra det. Men du kanske vill använda informationen här för att reflektera över dina indelningar och eventuellt göra några små justeringar.)

När ska ett kapitel sluta och ett annat börja?

Kanske består ditt kapitel av en scen, kanske av två eller tre. Det vanliga är att du avslutar ett kapitel där en scen slutar. Men det finns inga fasta regler.
Kanske bestämmer du dig för att dela upp en lång scen i två kapitel, till exempel.
 
Det är en god idé att avsluta ett kapitel när det är så spännande att din läsare känner ett inre tvång att få reda på vad som kommer att hända härnäst! Cliff hangers har du säkert hört talas om - använd dem gärna som avslutning på dina kapitel.
Och om du inte vet vad cliff hangers är, här kommer en kort förklaring: i gamla amerikanska tevefilmer, kunde ett typiskt avsnitt avslutas med att hjälten klamrade sig fast i en bergssluttning med fingertopparna, under det att den pistolförsedde skurken uppenbarade sig för att börja stampa sönder händerna på vår stackars hjälte - hur ska detta sluta! Jag måste kolla nästa avsnitt!
Kanske är det bästa rådet att helt enkelt avsluta ett kapitel där din instinkt tycker att det är lämpligt - med det menar jag: på ett ställe där en paus känns naturlig.

Ska man lägga in mini-pauser i sina kapitel?

Med mini-pauser menar jag de där linjerna av tomt utrymme mitt i ett kapitel -
ibland betecknas mini-pausen istället av asterisker (* * *).
De är inte nödvändiga, men de hjälper läsaren. Läsaren kan t ex stoppa sin läsning där, för att försöka åtnjuta lite nattsömn.
Vissa författare använder dem och andra inte - valet är ditt. Lita på din instinkt, använd dem överallt där en paus känns naturligt.
Gör inte en paus mitt i en händelse, om det inte är så att du exempelvis byter perspektiv, från en aktör till en annan. Exempel på när de passar bra kan vara när du gör en förskjutning i tiden eller i rummet (byter scen) -

"En timme senare stannade Maria utanför korvkiosken med en bredsladd."

Är det så att du inte vill börja ett nytt kapitel i samband med detta, kan en mini-paus passa in!

Ska man namnge sina kapitel?

Vissa författare ger sina kapitel en titel, andra inte.
Här är några exempel på de många sätt man kan namnge sina kapitel:

• 1
• Ett
• Kapitel 1
• Kapitel ett
• En bilbomb briserar
• Kapitel 1: En bilbomb briserar
• Kapitel ett: En bilbomb briserar

Om du namnger dina kapitel kan du möjligen öka läsarens intresse för din roman. Du retar så att säga deras aptit.
Å andra sidan, de flesta författare använder sig inte av kapitelrubriker.
Och du bestämmer vad som passar dig bäst :-)

Scener

Att bygga scener

Scenen är berättelsens minsta beståndsdel.
Jag visar hur Du bygger upp den!

Den grundläggande byggstenen i en berättelse är inte meningen eller stycket, utan scenen.

Varje scen i en berättelse har både ett synligt och ett dolt innehåll.

Det synliga innehållet kan vara en ung man som försöker strypa en krokodil med en fiskelina, eller en sopgubbe i Tyskland som funderar över huruvida han ska tömma tunnan med kroppsdelar på soptippen eller ej.

Det dolda innehållet handlar om HUR du presenterar scenen: Kanske vill du visa fram att den unge mannen är väldigt handlingskraftig, eller osäker. Kanske vill du visa att sopgubben är omoralisk, eller ansvarsfull, eller i färd med att fatta ett mycket svårt beslut.
I själva verket är du som en advokat som presenterar ett fall inför rätten: Du levererar bevis, och rätten levererar sin dom.
Om du säger att den unge mannen är osäker kommer vi inte att tro det. Men om du kan visa oss hans tafatta beteende, och vi säger: "åh, den stackars klantskallen" - då har du lyckats med din scen.
Varje scen presenterar någon form av problem som drabbar en eller flera personer, och scenen visar oss hur personerna hanterar det problemet.
Det, i sin tur, visar oss något om personernas styrkor och svagheter, och det flyttar dessutom berättelsen framåt.
Här kommer en övning till dig!
Läs igenom följande, och använd 30 minuter för att bygga en scen som dramatiserar händelserna, och som leder till ett avgörande beslut:

Stadens alla taxibolag har gått i gemensam strejk och lamslagit transportsystemet i centrum.

Allan Jansson, en 35-årig affärsman: mansgris, aggressiv personlighet, har finansiella bekymmer.

Helena Blomberg, hans 62-åriga sekreterare: osäker på sitt nya jobb, har stort kontaktnät och känner staden väl.

Målet är att få iväg Allan till ett hotell nära flygplatsen för att göra en viktig presentation för en potentiell investerare från London, och investeraren kommer att åka hem om fyra timmar.

 
Ge dig själv en halvtimme att skriva scenen så att all information presenteras för läsaren.
Jag gissar att du kommer att bli förvånad över hur snabbt du kan skriva scenen, och hur det logiskt leder dig till en annan scen.
Det viktiga är att veta vad du vill visa dina läsare om dina personer och deras problem.
När du vet det följer det andra ganska enkelt. Så fundera på vad som händer i din egen berättelse.
Vad vill du att dina läsare att tycka om din hjältinna?
Att hon är blyg men bestämd? Att hon tror att ingen människa någonsin skulle kunna älska henne? Att hon förstår andra kvinnor, men förvirras av män?
Oavsett hur det ligger till med hennes sätt att se på sig själv och sin omvärld, bör du kunna hitta på logiska och rimliga händelser som kan tvinga henne att visa sina förmågor, sin inställning och sina problem för oss.
I vissa fall kommer din intrig automatiskt att ge dig några scener.
Om din hjältinna flyger från Stockholm till Madrid, kanske hennes medpassagerare är en ung man som vill äta upp hennes inplastade smörgås, kanske den spanska tullen gör livet surt för henne, men hon bråkar tillbaka, kanske hjältinnan ser en blond muskelknutte smussla ner ett litet paket i en gammal dams väska. Och så vidare.
Hur lång ska en scen vara?
Tillräckligt lång för att fullgöra sitt syfte.
En scen kan vara bara en mening eller två, eller den kan behöva upp till 20 sidor.
När scenen är slut bör vi veta mer om de inblandade personerna och deras problem. Detta betyder inte att allt blir värre och värre för varje scen, men att även en framgång banar väg för en mer stressande scen framöver.
Hjälten kan desarmera terroristernas bomb på daghemmet, men den resulterande publiciteten kommer att göra honom till en märkt man, för nu kommer terroristerna att jaga honom eller hans nära och kära.
Hur många personer ska delta i en scen?
Så få som möjligt. Även i en riksdagsdebatt är det endast en bråkdel av församlingen som tar ordet.
Ett tips:
Om din intrig kräver en mängd folk - kanske är din huvudperson chef för en infanteripluton, eller rektor på en skola - inför inte en hel massa personer på en gång.
Presentera din huvudperson först, i en scen som visar hennes viktigaste egenskaper (mod, ledarskap, självhat, vad som helst). Sedan tar du in en mindre bunt av de övriga personerna i följande scener, och låter dem visa en del av sina kvaliteter.
Vår förståelse av huvudpersonen fördjupas när hennes omgivning på detta sätt definieras, och samtidigt traskar historien på i rätt riktning.
På detta sätt kan vi bygga upp ett intresse för hela berättelsen genom att öka nyfikenheten på de olika personerna.
Tolkien gör det i Sagan om Ringen, Kurosawa gör det i De sju samurajerna.
Lär av de gamla mästarna!

Skrivtips 2

Här kommer lite skrivtips. Det är tips och inte regler. Med andra ord kan du använda det du vill och strunta i resten.

Först, mitt allra viktigaste skrivtips. Ta reda på vad din berättelse handlar om innan du börjar skriva.
Vad handlar det här om?
En del författare kan skriva nästan en hel bok innan de vet. Men jag är både lat och otålig. Jag behöver veta det redan innan jag börjar skriva. Kan jag inte svara på vad min text handlar om skriver jag den inte. Det här behöver jag veta innan jag börjar skriva:

• Person
• Vilja
• Hinder
• Slut

Personen.Först tar jag reda på vem jag skriver om. Är han eller hon för god blir det ingen text. Jag tycker att det är tråkigt att skriva om någon som bara är bra, det finns inget att berätta. För mig är det också viktigt att veta hur personen tänker och känner. Och vad han eller hon vill.
Vilja. Vad vill min huvudkaraktär (personen)? Det tar jag alltid reda på, annars står ju han eller hon stilla och stampar. Vilja kan även vara något som personen inte vill. Om jag t.ex. skriver om att Alva ljuger så är Alvas vilja att inte bli avslöjad (som i boken ”Alvas bästa födelsedag”).
Hinder. Nu har jag en person och jag vet vad personen vill. Då gäller det att göra det svårt för personen att få det han eller hon vill. Annars finns det inte heller så mycket att skriva om. Om jag t.ex. skriver om att Paulina i Klass 7B bara vill bo hos sin mamma, måste jag genast komma på vad som hindrar henne. Ganska självklart blir det ju Paulinas pappa som är hindret. Han älskar henne och kämpar för en kontakt och att hon ska bo hos honom också. Här finns ju även hindret i Paulina. För även om hon är arg på honom så är det hennes pappa (se boken ”Början på värmen”).
Slut. Jag bestämmer mig alltid för hur mina böcker ska sluta innan jag börjar skriva. Annars har jag för många valmöjligheter och då kommer jag aldrig fram till slutet. Jag behöver veta vart jag är på väg när jag skriver. Sedan ändrar jag nästan alltid slutet när jag väl är där. Men det gör ju inget, för då har jag lyckats ta mig dit!

Jag brukar även fundera på vem jag skriver för. Då är det lättare att veta på vilket sätt jag ska skriva. Skriver jag för väldigt små barn, som i mina bilderböcker så skriver jag på ett sätt så att de förstår.

Lite annat att tänka på:

• Skriv. Vi lär oss att skriva genom att skriva.

• Skriv onödiga saker. Strunta i resultat och skriv. Vad spelar det för roll att du skriver sida upp och sida ner med utslitna meningar? Se det som ett träningspass. Det är svårt att tävla om du inte har tränat.

• Vänner och familj. Människor i din närhet kan reagera på karaktärerna som är med i din text. Antingen blir de besvikna för att de tror att de inte är med, eller så blir de besvikna för att de tror att de är med. Tar du för mycket hänsyn till din omgivning så blir det inget skrivet. Om du skriver om någon du känner kan du alltid byta namn på honom/henne och ändra lite i utseendet.

• Att inspireras av dina favoritförfattare är bra, att försöka plagiera dina favoritförfattare är sämre. Inspireras = jag älskar Astrid Lindgrens självständiga barnfigurer. De är påhittiga och envisa. Precis som min Alva. Plagiera = då hade Alva haft flätor som stod rakt ut, ingen mamma och en pappa som var bortrest mest hela tiden. Dessutom hade jag gjort henne stenrik och starkast i världen.

• Kom ihåg läsaren. Du ska inte göra allt jobb. Läsare tröttnar på texter där författaren tjatar om allting. Stryk allt som är onödigt!

• Gestalta! Hur beskriver du t.ex. en rolig klassfest om du inte får använda ordet rolig, klass eller fest? Då behöver du leva dig in i hur det är på klassfesten. Var är ni? Vad är det för belysning? Är det något som låter, kanske musik, klasskompisar som stojar eller bråkar? Något annat där du kan använda smak, känsel eller lukt är också bra att få med. Smaken av popcorn? Eller cider? Känslan av en puss från någon man är kär i?

• Att skriva i första eller tredje person. Med första person menas att man skriver i jagform. Som en dagbok kanske. Huvudpersonen är ett ”jag”. Det betyder inte att det handlar om dig själv! Det går bra att skriva i jagform även om man skriver om någon man har hittat på. Som jag gjorde i mina Ella-böcker, ”Ella, vilken bitch!” och ”Jag vill vara Ella”. Tredje person är när huvudpersonen är han eller hon. Som i alla mina böcker om Klass 7B och i böckerna om Alva.

• Tempus (betyder tid). Håll ordning på NÄR berättelsen utspelar sig. Ändra inte mellan presens (nutid = hon går) och imperfekt/preteritum (dåtid = hon gick) om du inte medvetet söker en effekt genom ändringen.

• ”Jag är skriver så dåligt”. Okej, känner du så, så skriv det. Skriv en text om hur värdelös du är som författare. När du inte kommer på något mer så kan du lägga ”jag-är-så-dålig-texten” åt sidan och börja jobba på riktigt.

• ”Jag skriver så dåligt”, igen. Följande tanke är vanlig och destruktiv: ”De andra är mycket bättre. Jag är så dålig.” Försök skapa närhet istället för hinder. Tänk: ”Det finns författare som är väldigt duktiga eftersom de har skrivit mycket. När jag har skrivit lika mycket så blir jag lika bra.”

Slutligen lite tips för dig som tänker skicka in ditt manus till bokförlag:

För dig som verkligen vill bli författare, här kommer mina viktigaste tips. Det är bara två stycken: Skriv om och stryk.

• Skriv om. När du har skrivit klart en text så kan det vara bra att läsa den på nytt med kritiska ögon. Stryk det som är onödigt och skriv om där du känner dig tveksam. Låt eventuellt någon annan läsa och komma med synpunkter innan du skickar manuset till förlagen.

• Läs högt. Läs ditt manus högt för dig själv innan du skickar in det. Högläsning gör dig observant på upprepningar samt eventuella ”snubbelmeningar”.

• Troligen, kanske, möjligen, eventuellt, på något sätt. Se upp för vaga ord i din text, de ska endast finnas med om de stärker innehållet.

• Kill your darlings. Även favoritmeningar, karaktärer etc kanske förlorar sin betydelse när du ”städar” din text. I så fall, stryk dem.

• Stryk adjektiv (en gammal hund – beskriver substantiv) och adverb (gick sakta – beskriver verb). Alla adjektiv och adverb ska självklart inte strykas, men ibland blir det för mycket beskrivande och då kan de plockas bort.

• Bestäm ett datum. Att skriva är så fritt, så fritt. Risken finns att det därför aldrig blir något färdigskrivet. Bestäm ett datum när du ska vara klar med första genomskrivningen och håll det.

• Kritik. Försök att både lyssna på negativ- och positiv kritik. Det finns författare som bara söker fel och brister i sina texter. Det finns även författare som inte tål att bli ifrågasatta. En god balans är nog att lyssna på all kritik du får. Sedan är det upp till dig som författare om du vill använda dig av kritiken eller ej.

Rättstavning, grammatik och radavstånd. Se till att texten ser bra ut innan du skickar den till ett förlag. Tips:

• Skicka med ett följebrev.
• Texten ska vara skriven på dator.
• Rättstavat etc.
• Texten bör kännas ”luftig”. Alltså; 1 1/2 – 2 i radavstånd, ny rad vid nytt stycke osv.
• Revansch. I stort sätt alla debutanter blir refuserade ett antal gånger innan de publiceras. Har du kommit så långt att du börjat skicka till förlag så ge dig inte. Minns även att det finns fler förlag än de största.

Dialoger

Hur används dialoger?

Dialoger i verkliga livet kan ibland vara rätt tråkiga att lyssna på, även när man själv deltar i den. Det kan låta såhär:

- Haft en bra helg?
- Ja, det var skönt faktiskt. Gjorde inget speciellt. Höll på lite med altanen.
- Just det ja, hur går det med den då, börjar bli klar?
- Näe, det är rätt mycket kvar, faktiskt, höll på att gjuta plintar hela söndagen, men hann bara ett par stycken. Faktiskt.

Osv. inte så kul. Faktiskt.
Låt oss fundera lite över dialogernas roll i en berättelse.

Varför används dialoger överhuvudtaget?

I. Dialoger används för att skapa en bild av relationer (gestaltar relationer)

Exempel 1: Annie är arg på Johnny, men Johnny gäspar bara ett par gånger och tänder sen en cigg
= Johnny har ett övertag.

Exempel 2: Annie är arg på Johnny, och Johnny svimmar av ångest
= Annie har ett övertag.

Exempel 3: Annie och Johnny håller varandras händer och pratar om framtiden och tittar då och då ut över sjön där månen speglar sitt ansikte
= Annie och Johnny verkar kära och för tillfället överens.

II. Dialoger används för att skapa en bild av personer (gestaltar personer)

Exempel 1: Annie är arg på Johnny, men Johnny gäspar bara ett par gånger och tänder sen en cigg
= Johnny verkar vara en ganska dryg typ. Annie kan vi inte bedöma än, eftersom vi inte vet varför hon är arg.

Exempel 2: Annie är arg på Johnny, och Johnny svimmar av ångest
= Johnny verkar vara relativt konflikträdd. Annie kan vi inte bedöma än, eftersom vi inte vet varför hon är arg.

Exempel 3: Annie och Johnny håller varandras händer och pratar om framtiden och tittar då och då ut över sjön där månen speglar sitt ansikte
= Annie tycks tycka om Johnny och Johnny tycks tycka om Annie.

III. Dialoger används för att föra handlingen framåt

För att fortsätta på exemplen 1 och 2 ovan kan man tänka sig en mängd olika scenarion naturligtvis, låt oss ta ett i högen:

- Du måste mörda honom ikväll, Johnny! Annars hinner han göra sig av med pengarna, och hur ska du då kunna betala din nya Harley Davidson?
Johnny gäspade, tände en cigg, drog ett par djupa halsbloss, och hostade därefter ut ett väldigt rökmoln som fick Annies ögon att tåras.
- Det löser sig vännen min, jag har knogjärnet i bakfickan. Tror du han kommit hem än?

När det gäller exempel 3, där månen tittade fram, skulle följande samtal kunna utspela sig:

- Annie, jag har funderat på en grej.
Annie kramade Johnnys hand hårdare där de gick i det starka månskenet. Efter några minuters tystnad sa hon:
- På vadå, Johnny?
- Du vet ju att jag funderat en hel del på att skaffa hund och så – ja, innan vi träffade varann alltså!
- Mmm...
- Tänk om man istället för att skaffa hund – vilket jag ju inte vill längre som sagt – skulle starta en djurpark?
- Du menar...?
- Precis! Vi skulle bli ansvariga för skötseln av tusentals djur.
- Ok. Var det du ville prata om alltså? Hon släppte hans hand.
- Ja, vad säger du?
Annie stannade upp och blundade.
- Ja, varför inte? Känner du nån som säljer giraffer och sånt?

Osv. intrigen utkristalliseras genom dialogen.

IV. Dialoger används för att förklara sammanhang

Detta är den tråkigaste varianten av dialog, som vi alla känner igen från deckare och thrillers med snåriga intriger – istället för att visa sammanhang i berättelsen låter man ett par karaktärer prata och förklara allt som har hänt.
Vanligt förekommande i slutet av böcker när allt elände måste sys ihop.
Eftersom jag rekommenderar återhållsamhet med denna variant av dialoger tar jag endast upp ett exempel, som jag bygger på exempel 1:

- Johnny, hur kan du bara stå där som en idiot, samtidigt som du ju innerst inne vet att baronessans diamanthalsband som försvann från museets dygnet-runt-övervakade monter egentligen aldrig befann sig där eftersom baronessans kusins brylling hade gjort en kopia av diamanthalsbandet på sin resa i Egypten där han ju träffade den där skumma detektiven som ju inte alls var nån detektiv utan en förskolelärare på semester från fängelset där han satt inne för diamantförfalskning, och vid ett obevakat ögonblick på stargate-festen gav baronessan knockout droppar, varefter han enkelt kunde byta ut halsbanden mot varandra? Bryllingen alltså!
Johnny gäspade... osv

Ja, detta är i huvuddrag vad man använder dialoger till.
Som du märker använder man en och samma dialog till flera saker, dvs man har inte en dialog för att definiera ut karaktärer, en annan för att föra handlingen framåt, etc, utan allt sker parallellt. Däremot kan man lägga tyngdpunkten på olika saker, beroende på vad berättelsen vill ha.

---

Här hittar du några bra regler.
Om du tar följer dem så undviker du
de vanligaste nybörjarfelen :-)

Regler!

Dialog-fallgropar du ska undvika

• För mycket talspråk: "Öh, öh, du vet, liksom ba, serru, typ."


• Ovanliga stavningar: "dags" inte "dax".


• För mycket användning av ", sade han" ", sade hon."


• För mycket variation: " ,sade han ilsket" " ,påpekade hon glatt"


• Dialekt överdrift: "Vau meinar dau mäid aut jaug praudar skiounska?"


• Överdriven direktadressering:
  "Säg mig, Olof, din åsikt om Gunilla"
  "Jag hatar Gunilla, Jonas"
  "Varför är det, Olof?"
  "Gunilla mobbar alla, Jonas".

Några dialogkonventioner att tänka på

• Varje karaktärs prat ska ha en ny paragraf, väl indragen och omgiven av citattecken. Om man nu inte använder talstreck, förstås, då ska det ju inte vara citattecken.


• "Använd dubbla citattecken", lyder regeln (alltså inte 'enkla'), "och kom ihåg att placera kommatecken utanför och punkttecken innanför dessa citationstecken."


• "Om en karaktär breder ut sig över mer än en paragraf", påpekade greven med sin transsylvanska accent, "avsluta inte det första stycket med citattecken.
  
  "Placera helt enkelt ett citattecken i början av nästa stycke, och fortsätt sedan i lugn och ro till slutet av citatet."


• Använd "sa han" uttryck endast när du måste undvika förvirring om vem som talar. Du skulle kunna öka spänningen genom att byta ut "sa han" till "snäste han" eller till "morrade han" eller "vrålade han ursinnigt." Men det är själva dialogen som ska förmedla dessa humörsvängingar, vilket gör sådana kommentarer onödiga.


• Händelser såväl som tal är en del av dialogen. Vi förväntas veta när karaktärerna tar paus, vart de tittar, vad de gör med sina händer, hur de reagerar på varandra. Ibland är deras ord allt vi behöver, men ibland vi behöver definitivt nånting mer. Detta gäller särskilt om du försöker förmedla en konflikt mellan vad dina karaktärer säger och vad de känner: deras icke-verbala budskap kommer att vara mycket mer tillförlitliga än deras tal.
  Exempel:
  "Jättefint", sa han och skakade på huvudet.


• Läs dialogen högt, och om det inte låter naturligt, eller om det är orytmiskt, gör om.


• Använd dig av rytm och ordförråd, inte av fonetisk stavning, när du vill förmedla uttal eller dialekt.


• Om du ger oss dina karaktärernas exakta outtalade tankar, använd kursiv stil. Om du skriver ned dessa tankar, skriv såhär:
  Vad vill hon? frågade han sig. Är hon aldrig nöjd? Joakim undrade verkligen vad som var problemet. Kunde det bero på att han avlivat hennes häst så sent som igår?


• Om du planerar att ge oss en lång passage av inre monolog, överväg obehaget av att behöva läsa rad efter rad med kursiv stil. Och om du vill betona ett visst ord i en rad med kursiv stil, gör såhär:
  Är hästkraken aldrig någonsin mätt?

Inramning

Tid och plats för din scen!

Vad menar jag med inramning? Jo helt enkelt tiden och platsen för din scen. För det är ju så att vad du än berättar om så utspelar det sig nånstans i kosmos, och nån gång. Ofta säger man miljöbeskrivning, men jag tycker inramning är ett tydligare ord, eftersom vi då även får med tidsaspekten.
Djävulen, sägs det, sitter i detaljerna. För lite detaljer, och dina aktörer tycks vandra genom berättelsen på en tom scen. Å andra sidan kan för mycket detaljer leda till lååånga beskrivningar som får din läsare att gäspa eller bränna upp boken i ren frustration.
Du ska använda så lämpliga och livfulla detaljer som möjligt när du skapar din inramning. Och du ska presentera dem på ett sätt som engagerar din läsare.
Här följer fyra metoder som hjälper dig att hitta rätt i din strävan att skapa vettiga och inbjudande inramningar.

1. Lyft fram inramningen genom rörelse

Låt beskrivningen av miljön utvecklas i takt med att dina aktörer rör sig genom scenen. Fundera över vilka detaljer din aktör skulle upptäcka direkt, och vilka som upptäcks efter hand. Och låt aktören interagera med de olika tingen.
Anta till exempel att din hjältinna, en fattig tjej från Stockholms innerstad, har blivit bjuden på fest hos en miljonär med en stor herrgård. Vad skulle hon först lägga märke till? Hur skulle hon reagera på sin omgivning?
Låt henne känna hur mjuk den dyra persiska mattan känns under fötterna, hur den dämpar hennes fotsteg, hur hon frestas att ta av sig skorna. Berätta inte för oss att soffan är mjuk förrän hon faktiskt sjunker ned i den. Låt henne känna doften av blommor som sätts i en ornamenterad kristallvas.
Använd gestaltning när du bygger upp din scen. Istället för att säga "ett tungt marmorbord dominerade i rummet", tvinga din aktör att ta en omväg runt bordet. Istället för att säga att "kristallkronan fick rummet att glittra av ljus", låt din aktör blinka och bli bländad.
Att "passera genom" en miljö bryter ned miljöbeskrivningen i lagom stora stycken, och dessutom sprids dessa stycken på ett naturligt sätt över hela scenen. Det gör att läsaren slipper känslan av att bli överväldigad eller uttråkad.

2. Lyft fram inramningen genom aktörens kunskapsnivå och erfarenhet

Det din aktör vet kommer direkt att påverka vad hon ser. Din fattiga Stockholmstjej kanske inte vet om mattan är persisk eller marockansk, eller ens om den är gjord av ull eller polyester. Så om dessa detaljer är viktiga, hur ska du föra dem vidare till läsaren?
Givetvis kan du låta den stolta ägaren basunera ut en massa detaljer när han försöker imponera på din hjältinna. Eller så kan du skriva just den scenen ur ägarens perspektiv. Men kom ihåg att olika aktörer upplever samma miljö på mycket olika sätt, utifrån sina kunskaper (eller brist på kunskaper) och erfarenheter.
Tänk dig till exempel att du beskriver en vindpinad kuststräcka ur en lokal fiskarsons perspektiv. Vad skulle han lägga märke till? Genom att bedöma himlens färg eller förändringar i vinden kan han göra bedömningar om morgondagens väderförhållanden. När han ser sjöfåglar cirkla upp mot molnen, ser han inte bara "måsar", utan tärnor och havssula och trutar av olika slag - lätt igenkända på vingarnas form eller sättet de flyger på.
Lika viktiga är de saker som han kanske inte lägger märke till. När man är så bekant med ett område uppmärksammar man inte stenarnas fantastiska former eller den knotiga drivveden som ligger här och var på sanden. Han märker knappast vindens kyla genom sin tjockstickade tröja, och han är omedveten om stanken från ruttnande tång som har spolats iland.
Tänk dig nu att en rik snubbe från Sundbyberg traskar längs samma strand. Trots att han har satt på sig den senaste och dyraste äventyrsjackan som går att få tag på huttrar han av kölden - och han kan inte förstå varför pojken bredvid honom inte fryser ihjäl fast han bara har en ful och säkert pinsamt billig tröja på sig. Han snubblar över till hälften begravda bitar av drivved, och fruktar att sanden förstör hans italienska skräddarsydda skor av alligatorskinn. När vågorna slår mot stranden tror han att en kraftig storm är på ingång. Själva tanken på dåligt väder gör honom illamående, liksom stanken av ruttnande tång och död fisk.
Var och en av dessa aktörers uppfattningar om stranden är starkt påverkade av aktörens kunskapsnivå och erfarenhet. "Att känna till något", behöver emellertid inte vara detsamma som att man gillar det, och "obekant" behöver inte betyda att något är negativt. Den rika snubben kan i själva verket se stranden som ett idyllisk semesterställe - robust, romantiskt, isolerat, får honom att känna att han kommer i kontakt med naturen. Fiskaren son, å andra sidan, kan avsky havet, känslan av att vara fångad av vädrets och vindens nycker.
Vilket leder oss till nästa punkt:

3. Lyft fram inramningen genom aktörens sinnesstämning

Vad vi ser är kraftigt påverkat av vad vi känner. Detsamma bör gälla för våra aktörer. Att filtrera en scen genom en aktörs känslor kan i grunden påverka vad läsaren "ser".
Anta till exempel att din hjältinna - en ung dam på semester - promenerar längs en sträcka av brittiska hedar. Bakom ett blommande ärttörne ser hon på en kulle längre bort ruinerna av några gamla vakttorn.
Frestelsen att utforska är oemotståndlig. Med sin vandringskäpp snärtar hon maskroshuvuden på väg upp för sluttningen, hon andas in doften av gräs och klöver, beundrar lavens mönster på granitblocken. Till slut, uppvärmd av solen och ansträngningen, lutar hon sig mot en sten och ser hur molnen driver som luddiga får vallade av en mild vind. En falk ropar från en närliggande grop, en trevlig påminnelse om hur långt hon har kommit från det eländiga gymnasiet i staden.
En trevlig bild? Vid det här laget kommer din läsare att överväga en resa till den engelska landsbygden. Men vad händer om din hjältinna är i en annan sinnesstämning? Tänk om hon har blivit separerad från sin turnégrupp och är vilse? Kanske började hon gå på heden för att hon trodde att hon såg ett hus - men blev skräckslagen när hon upptäckte att det bara var en grå, läskig ruin. Tornet består av utspridda stenar, halvt begravda i ogräs och trassligt törne, det hela påminner henne om gravmarkörer från medeltiden. Den tysta tomheten talar om hemligheter i en ödemark som inte välkomnar inkräktare. Trots att solen står högt, kastar utsmetade moln ett bårtäcke över landskapet, och det kusliga, ensamma ropet från en osynlig fågel påminner henne hur långt hon är hemifrån.
När hon ser ärttörne ser hon bara törnen att riva sig på, inte gula blommor. När hon tittar på molnen ser hon inga fantasifulla former, bara ett hot om ödestyngt oväder. Hon vill ur denna situation - samtidigt som din läsare sitter på helspänn, och anar att nåt mycket värre än en stenruin är på väg att uppenbara sig!

4. Lyft fram inramningen genom aktörens sinnen

En aktörs uppfattning om en viss miljö kommer att påverka och påverkas av aktörens egna sinnen. Vår unga dam, till exempel, kanske inte märker doften av gräset, samtidigt som hon är mycket medveten om den kalla vinden. Den rika snubben från Sundbyberg upplever lukter som fiskarens son ignorerar, samtidigt som den senare upptäcker subtila färgvariationer på himlen som är helt meningslösa för den förra.
Olika sensoriska ingångar väcker olika reaktioner.
Till exempel tenderar visuell information att behandlas främst på kognitiv nivå: Vi fattar beslut och agerar utifrån vad vi ser. När vi beskriver en scen i form av visuell input, vädjar vi till läsarens intellekt.
Känslor påverkas dock ofta av vad vi hör. Tänk på effekterna av en musikstycke du verkligen gillar, ljudet av en människas röst, domarens visselpipa när matchen börjar. I ett samtal är tonfall en mer tillförlitlig indikator på humör och mening än orden i sig själva. Ljud kan få oss att rysa, hoppa till - eller koppla av och le. En scen som inkluderar ljud - fingrar som skrapa en svart tavla (iiihhh), det avlägsna skallet från en hund - är mer benägna att framkalla en känslomässig respons.
Dofter har den märkliga förmågan att framkalla minnen. Även om inte alla sveps med till barndomen vid doften av bröd som bakas, har vi luktminnen som kan utlösa inre bilder av en scen, eller minnen av en händelser eller personer. Tänk på någons parfym, lukten av en ny bil, lukten av en våt hund. Beskriv lukten effektivt och din läsare är där.
Beröring frammanar en sensorisk respons. Låt dina läsare känna kattens silkeslena päls, stenarnas råa form, den taggiga värmen genom pappas flanellskjorta. Låt din hjältinnas fötter värka, låt vinden ge henne gåshud, låt ärttörnet rispa fram blod.
Slutligen har vi smaksinnet, som är nära besläktat med lukten i sin förmåga att framkalla minnen. Smaken är kanske det svåraste att införliva i en miljö, ofta hör det helt enkelt inte hemma där. Din hjältinna kommer inte att börja slicka på slottets stenar, och det är inte lunchdags heller. Precis som i verkliga livet, ska "smakbilder" användas sparsamt och på lämpligt sätt.

Sammanfattning

Målet med din beskrivning av miljön är att skapa en väl utformad inramning som ger dina aktörer en bra bakgrund - inramningen ska alltså hålla sig i bakgrunden, stödja din berättelse - inte avbryta den.
I verkliga livet utforskar vi vår omgivning genom handlingar, upplever den genom våra sinnen, förstår (eller förstår inte) den genom vår kunskap och erfarenhet, och svarar på den via våra känslor.
När dina aktörer gör samma sak, får du din läsare att fortsätta läsa - och inte bara för att de väntar på att något intressant ska hända!

Aktörer

Aktörer

Ett persongalleri bestående av trovärdiga och komplexa aktörer är avgörande för din berättelses kvalitet.
Du kan utveckla personerna / aktörerna på flera sätt, de viktigaste följer nedan:

Fakta

Personerna har sina speciella hem, sina ägodelar, sin medicinska historia, sin möbelsmak, sina politiska åsikter.
Förutom att skapa trovärdighet kan denna typ av fakta förmedla information om historien: Dricker hjälten single-malt whisky för att han älskar smaken, eller därför att det är typiskt för män i hans sociala ställning, eller bara för att du själv gör det?

Symbolisk association

Du kan associera en person till föremål eller stämningar på ett metaforiskt sätt (kanske hon ser ett rostigt svärd, eller promenerar i en äppelodling i full blom, eller råkar ut för ett våldsamt åskväder).
Dessa associationer är inte alltid fullt begripliga för läsaren till en början (eller för författaren!), men de verkar på ett undermedvetet plan.
Symboliska associationer kan vara:
medvetetna arketyper (kungen, häxan, prinsessan, riddaren...),
det kan också handla om att förbinda dina personer till liknande figurer inom litteraturen.
Eller du kan använda symboler enligt ett privat system som läsaren får eller inte får ett medvetet grepp om.

Tal

Personens tal (både innehållet/orden och stilen/sättet att uttrycka sig på) hjälper till att visa fram personligheten:
blyg och tystlåten, aggressiv och uppriktig, humoristisk.
Både innehåll och stil bör spegla personens sociala och etniska bakgrund utan stereotyper. Om en person pratar som en bok, bör hans eller hennes bakgrund motivera detta ganska artificiella sätt att uttrycka sig på. Om en person har svårt att finna ord, är det något som har en viss betydelse och orsak.

Beteende

Allting, från bordsskick till förmågan att ducka för en snyting, bör på något sätt stämma med vad vi redan vet om personen.
Samtidigt är det en fördel om nya sidor i personligheten avslöjas. Beteende under olika former av stress är särskilt avslöjande och intressant, ty under stress kommer våra kärnor fram.

Motivation

Personerna bör ha goda och tillräckliga skäl för sina handlingar, och handlingarna bör genomföras med hjälp av rimliga kunskaper.
Om vi som läsare inte tror att personen skulle göra så som författaren berättar för oss faller historien samman som ett korthus.
Exempelvis: Den helt normala bilförsäljaren och familjeförsörjaren Agnetha Johansson hugger plötsligt ned sin chef, gör karriär som solopianist, och flyger därefter i ett egenbyggt rymdskepp iväg till Andromedagalaxen. Hmmm...

Utveckling

Personerna i din berättelse bör reagera på sina erfarenheter genom att förändras - eller genom att arbeta hårt för att undvika att förändras.
När de försöker nå sina mål, när de råkar ut för konflikter, när de misslyckas eller lyckas och när de möter nya problem, kommer de inte att fortsätta att vara exakt lika som de var innan.
Om en person är likadan i slutet av en berättelse som den var i början, bör åtminstone läsaren ha förändrats och blivit medveten om vilka faktorer som hindrat personen från att växa och utvecklas.

Underintringer

Underintriger

Vad är en underintrig?

En underintrig kompletterar huvudintrigen.
Huvudintrigen är ju som du vet själva handlingen i en novell eller roman.
Den huvudsakliga handlingen vill säga. Underintrigen relaterar till huvudintrigen, men är alltid underordnad.

Underintrigen kan vara mycket intressant och berikande, men det är huvudintrigen som dominerar.
Tänk dig följande huvudintrig:

Ben Croxmith, som är en ytterst framgångsrik medborgare, har bestämt sig för att åka till Tibet för genom intensiv samvaro med diverse munkar uppnå salig vishet.
Väl i Tibet får Ben problem eftersom munkarna försvinner en efter en, just innan han hinner träffa dem.
Ben börjar undersöka mysteriet, och upptäcker efter många dramatiska förvecklingar att munkarna i själva verket blivit strypta och uppätna av en jättelik hårig best lystrande till namnet Yeti!
Ben Croxmith blir så småningom vän med Yeti (fråga mig inte hur!), och de startar ett framgångsrikt företag tillsammans, som tyvärr går i konkurs när Yeti åker i finkan efter att ha gått mot röd gubbe (stackars Yeti är tyvärr färgblind sen födseln).

Ja, om nu detta var huvudintrigen, varför inte prova med en underintrig också:

Ben Croxmith fru, som är kvar i familjens hus i Florida, vinner tre miljarder på lotto när Ben är i Tibet, men eftersom telefonförbindelserna är så dåliga, och internet är utslaget för åratal framåt, lyckas hon inte berätta detta för Ben.
Hon satsar därför på att bryta sig in i en lokal tevestudio och försöker få dem att sända ett program som ska attrahera den Tibetanska statstelevisionen tillräckligt mycket för att de ska sända det i just Tibet - där ju Ben som sagt befinner sig.

Spännande, intressant, hänger ihop med huvudintrigen - men är ändå bara en mindre del av hela historien. Precis som en underintrig ska fungera!
Tänk på att antalet underintriger bör vara fler än en, om det är en roman du skriver. Inte fler än tre, då börjar huvudet snurra alldeles förskräckligt på din stackars läsare, men låt oss säga att två eller tre underintriger är lagom för att skapa den komplexitet och det liv du vill ha i din berättelse.
 
Ska vi då fundera över hur en andra underintrig till vår påhittade roman skulle kunna se ut?
Låt oss hugga tag i Yeti, eller som han ju också brukar kallas - snömannen!
Här har vi bra stoff till en underintrig. Vi kan sticka in små scener där Yeti sitter i sin grotta - vi berättar inte exakt hur han ser ut, antyder bara att han grymtar då och då, att han är väldigt stor, och att han kanske har det lite ostädat och så där.
Vi kan också följa Yeti då han promenerar runt i bergen och letar upp munkar att strypa.
Och kanske får vi också vara med när en munk grillas över sakta eld, för att munken ska få den där saftiga smaken som Yeti gillar så mycket.
Sådär, nu har vi en huvudintrig, och två underintriger!
Hur den tredje underintrigen ska se ut? Ja, fundera gärna på det :-)

Hur du enklast skapar en underintrig

Utgå från en av aktörerna i boken. Det kan vara huvudpersonen, eller nån av de andra.
Ge denna aktör en utmaning av något slag.

Vi tänker oss en polisroman, med Astrid Jonsson i huvudrollen, som den duktiga poliskommissarien!

Låt en fruktansvärd omorganisation brisera på stationen, ledd av den skurkaktige polischefen.
Följ Astrids vedermödor med att försöka undvika att gå på urtråkiga och fullständigt meningslösa möten, och kanske kan denna underintrig så småningom vävas ihop med huvudintrigen (en mordstory som vanligt) där det visar sig att hennes elake polischef är den som också står bakom mordvågen.

En andra underintrig fixar du lätt.
Låt Astrid Jonssons oduglige assistent, Jan Qwistgren, gå in i väggen (bokstavligen), och följ Jans trista vandring genom svenska människofientliga sjukhus, på jakt efter behandling för sin kraftiga hjärnskakning.
Även detta kan du väva ihop med huvudintrigen på slutet, då den av sjukvården fortfarande obehandlade Jan i slutscenen i ren desperation slänger sig ut från ett hustak, och då landar på den skurkaktige polischefen som just stod i begrepp att skjuta vår hjälte Astrid sönder och samman med sitt avsågade hagelgevär.

Sammanfattning

Skelettet som allt annat hängs upp på kallar man huvudintrig - detta är den egentliga handlingen.
För att ge läsaren en känsla av att berättelsen är fylld av liv lägger du till underintriger.
Underintrigerna utgår från aktörerna (såväl huvudpersonen, "motståndaren" som andra mer underordnade aktörer) i boken, och underintrigerna kan vara mer eller mindre fristående, men det är en stor fördel om man kan få underintrigerna och huvudintrigen att mötas på slutet. Det ger en extra effekt som läsaren brukar uppskatta.
Underintrigerna kan också användas som en hjälp för dig att få huvudintrigen att gå i rätt riktning.
Tänk dig att din huvudperson plötsligt skulle behöva befinna sig i Paris, för du vill det helt enkelt.
Men hur ska du få huvudpersonen dit, utan att din läsare tycker att det verkar konstigt och omotiverat?
Jo, låt en av de andra aktörerna (och låt gärna den aktören bo i Paris) skicka ett kärleksbrev till huvudpersonen, där en romantisk träff i Eiffeltornets skugga utlovas. Att denna aktör har helt andra tankar i bakhuvudet visar du förstås i denna aktörs underintrig.
Ja, nu vet du hur du kan berika din roman eller novell med underintriger!
Lycka till :-)

En berättelses huvudting

En berättelses huvudintrig

Huvudintrigen är berättelsens skelett

”Vad är det för huvudintrig” betyder samma sak som ”Vad är det för handling”. Vi kastar oss rakt in i ett exempel:
Du har just plågat dig igenom Henning Mankells hundrationde bok om kommissarie Kurt Wallander. Och försöker såhär i efterhand bena ut – vad handlade den om egentligen?
Svaret kan vara:

Wallander upptäcker att fadern äntligen har ändrat motiv på sina tavlor, men börjar efterhand misstänka att något inte står rätt till – fadern är sig inte lik överhuvudtaget. Han har blivit större, hårigare, ögonen har växt, och tänderna ska vi inte tala om.
Det visar sig att det är en varg som ätit upp fadern, och klätt ut sig till densamme. Vargen ligger bakom en mordvåg, och vill hemskt gärna äta upp kommissarie Wallander också, och på slutet av de sjuhundra sidorna växer sig kommissariens funderingar tillräckligt starka för att han ska våga konfrontera fadern (dvs vargen) i en hejdundrande uppgörelse. Vargen vinner till allas glädje, och det betyder att inga fler böcker om Wallander når tryckpressarna.

Ja, där har vi huvudintrigen som i en liten ask.

Huvudintrigen är mycket viktig

En historia utan handling är som ett glas whisky utan whisky, som någon en gång sa (jag själv, förmodligen). Det är ju så med berättelser, att de handlar om någonting. Till skillnad mot hur det är i verkliga livet, där saker och ting verkar röriga och slumpmässiga, utan nån rolig sensmoral på slutet, utan att de goda vann till sist...
Läsaren (vi alla) vill ha en historia som har en början och ett slut, och gärna en mitten också – och helst ska man kunna hänga med i den, och den måste beröra en på något sätt.
En intressant och vettigt upplagd huvudintrig tillhandahåller allt detta – snabbt låter den läsaren sätta sig in i huvudpersonens problematik, och vilka hinder som ligger i vägen på vägen mot målet – antingen målet är att fånga en mördare, eller att ta reda på om man nånsin haft en mustasch.
Jag har läst drygt ett par tusen böcker i skiftande genres, och jag kan inte påminna mig om att ha stött på en enda som saknar huvudintrig.

Fasta och lösa huvudintriger – ”enkel” och ”svår” litteratur?

Huvudintriger kan ha olika karaktär, från väldigt tydliga och klara, till synnerligen vaga och närmast suddiga.
Låt mig exemplifiera:
Så kallad ”enkel” litteratur, dvs deckare, science fiction, chick lit, osv, har oftast fasta och tydliga huvudintriger – ett mord har begåtts; fånga tjuven; månen håller på att flyga iväg till mars, sänd ut en expedition; Angie ska gifta sig, hur ska hon kunna fly...
När det gäller lite mer kvalificerad litteratur sjunker huvudintrigen oftast in i bakgrunden.
I American Psycho(Bret Easton Ellis) irrar den psykopatiske huvudpersonen planlöst runt, och handlingen kretsar kring hans förvirrade och sjuka tankar och handlingar.
I Epepe (Ferenc Karinthy) hamnar huvudpersonen i ett land som inte finns, där människorna talar ett språk som inte finns, och där huvudpersonen förgäves söker orientera sig.
I Processen (Franz Kafka) har K en anklagelse över sig, men han har ingen aning om vad den består i. Utan egentligt mål lever han under detta ok, och går slutligen, på ett förnedrande sätt, sitt öde till mötes.
Detta har många författare av den ”enklare” litteraturen upptäckt, och i ett försök att ge sina alster mer djup lägger man in ”personliga problem” hos sin huvudperson – av typen alkoholberoende eller familjebekymmer av olika slag. Dock står den starka huvudintrigen kvar, och visar var författarens egentliga tyngdpunkt ligger.
Personlig reflektion: När det gäller t ex deckar/kriminal-litteratur föredrar jag antingen såna författare som slänger alla ”djuphetsambitioner” på hyllan, likt Agatha Christie, eller såna som faktiskt har nåt att komma med på riktigt, som Patricia Highsmith. Ytliga författare som trixar fram konstgjorda djup är inte riktigt min cup of tea – vilket gör att jag har synnerligen svårt för den svenska moderna kriminallitteraturen
:-)

Ett tips om hur man kommer på en handling - huvudintrig

Ett klassiskt tips är ”vad-skulle-hända-om” metoden. Det handlar om att frigöra sin fantasi och spåna fram vadhelst som kommer upp:
Vad skulle hända om...
Solen plötsligt slocknade?
En orm åt upp mitt badkar?
Mina träskor ruttnade när jag gick på gatan?
Monaco invaderade Indien
osv...

Gener

Genre

Om genres så där i största allmänhet...

"Genre" betyder helt enkelt ett slags litteratur (vanligtvis fiktion) som handlar om ett visst ämne, har en viss inramning, eller som behandlar en viss typ av frågeställning.
Genrer innebär att läsaren vet vad som väntar - väljer man en hårdkokt deckare väntar denna sorts läsning, väljer man en löskokt chick lit väntar en annan sorts läsning...

En hel del läsare anser att detta med genrer blir väldigt begränsande och förutsägbart - och det har de ju rätt i. Men icke desto mindre bör du, som författare, känna till de olika konventioner som gäller för de genrer du vill röra dig i - så att du sen kan bryta mot dem på ett snyggt sätt :-)

I detta sammanhang betyder "konvention" en överenskommelse mellan författaren och läsaren om hur vissa saker ligger till.
Till exempel behöver vare sig författaren eller läsaren känna till detaljer om Einsteins fysik för att skriva om kärnvapen eller rymdfärder i ljusets hastighet - och vi är överens om att hjälten i en thriller inte bör vara väldigt konflikträdd.

För en författare i början av sin karriär är det viktigt att verkligen förstå genrens konventioner, inte bara som något man okritiskt gillar.
Om vi till exempel låtsas att du är en kocklärling, då räcker det ju inte att du älskar potatis- och purjolöksoppa, du måste också lära dig hur du lagar till den på bästa sätt.
Och för att klara av det måste du veta vilka ingredienser som gör att det smakar så gott, och dessutom använda ingredienserna i lagom blandning.

Det kan vara en bra idé att skriva ett brev till dig själv om din roman.
Att i brevet definiera din egen syn på den genre du tänkte använda som ram för ditt skrivande.
Din genreanalys behöver inte vara i uppsatsform, försök bara identifiera de viktigaste inslagen i genren som du förstår den, vilket i sin tur kommer att leda till idéer om hur du kan mixtra med genrens konventioner. Och det i sin tur gör förmodligen din berättelse mer intressant än en slavisk imitation av din favoritförfattares sätt att skriva :-)

Gestalting

Litterär gestaltning

Du ska nu få lära dig allt du behöver veta
om litterär gestaltning!
Gestaltning är det enskilt viktigaste medlet
för att göra din berättelse levande.

Vad är gestaltning?

Gestalta betyder "att ge något en form och en mening genom att visa upp det".
På engelska lyder huvudregeln för författare: "Show, don´t tell" - och det handlar om just gestaltning!
Låt oss ta ett exempel på en "ogestaltad" mening:

"Hon blev ledsen."

Och så en "gestaltad" variant:

"Hennes axlar sjönk liksom ihop, hon tittade ned mot golvet, och i hennes ögon växte tårar fram."

En snabb analys av ovanstående exempel visar följande:
I den "ogestaltade" meningen använder vi ett adjektiv för att berätta för vår läsare om karaktärens tillstånd, nämligen adjektivet "ledsen".
Adjektiv är som du vet en ordklass som berättar om saker och tings egenskaper som "stor" eller "konstig", men även tillstånd, som "levande" eller "avstängd".
I den "gestaltade" meningen använder vi inte ett enda adjektiv, utan använder istället verb för att beskriva/visa vad som händer: "sjönk", "tittade", "växte".
Och som du ju också redan vet: verb uttrycker sånt som händer/skeenden/processer!
Ja, jag vet; det är tråkigt med grammatik :-) Därför går vi raskt vidare.

Visa mig knepen - hur lär man sig att gestalta?

Det enklaste sättet att lära sig gestalta är att ha en enkel fråga i beredskap:
Hur visar sig det?
Lär nu in denna fråga ordentligt, och använd den ofta, så kommer du belönas rikligt och bli en äkta gestaltningsexpert!
Jag ska visa hur det går till i praktiken, så att säga gestalta min tes :-)
Exempel ett:

"Hon var ledsen."

- Jaha... hon var ledsen. och... Hur visar sig det då, menar du? eller ska jag bara tro dig på ditt ord?
- Jo, jag menar, alltså, man märkte ju att hon var ledsen, det visade sig på så sätt att hennes axlar liksom sjönk ihop, hon tittade ned i golvet, och jag såg att tårar började komma.
- Okay, men säg då det istället. Jag vill se scenen framför mig, och sen själv dra slutsatsen om huruvida hon var ledsen eller inte. Jag vill inte få din färdiga analys rakt i plytet!
- Ja, det kanske blir bäst så...?
- Absolut! Minns huvudregeln: "Show, don´t tell!"
Exempel 2:

"Han var otroligt fruktansvärt stor."

- Jaså, så stor? Kan du berätta hur det visar sig? Jag menar, en berättelse måste ha rörelse i tiden och rummet, ge mig en bild av denne store man i stället för en etikett!
- Till exempel hittade han ingen stol som passade hans storlek. Och när han kom in genom dörren fick han huka sig, och dessutom gå in på snedden med axeln först, för att inte fastna.
- Tack, nu fick jag en mycket mer levande och spännande bild i huvudet :-)

Verkar spännande detta - berätta mer om gestaltning!

Gestaltning handlar kort och gott om att tillåta läsaren att uppleva berättelsen genom en människas handlingar, ord, tankar, upplevelser och känslor, snarare än genom författarens sammanfattningar och eventuella fördomar.

När du läser en text, och du känner att den är levande och att den har ett djup, beror det ofta på att författaren använt sig av gestaltning på ett bra sätt.

Betyder detta att jag ska gestalta allting?

Ja, det skulle man kunna tro efter allt jag skrivit här. Men... nej, det ska du inte. Du ska gestalta mycket, men inte allt. När du skriver kommer du att märka att man når vissa gränser, där ett adjektiv trots allt gör susen.
Däremot ska du vara medveten om gestaltningens kraft, och kritiskt kolla din text genom att ställa frågan "Hur visar sig det?" när du berättar hur något förhåller sig.
Om du använder gestaltning hela tiden kommer förmodligen din läsare att bli utmattad :-)

Till exempel är det ju så att man ibland vill flyga förbi saker ganska kvickt för att komma till en dramatisk höjdpunkt... spara då gestaltningen till denna höjdpunkt!

Stephan King´s Sju Bästa Skrivtips

Stephan King´s Sju Bästa Skrivtips


1. Läs urusla böcker

”Det är viktigt att lära sig vad man absolut inte ska göra, och vägledningen kommer ur läsningen av sånt som är riktigt uselt. Men det är också viktigt att förstå varför det är så dåligt – annars har man inget verktyg för att undvika att hamna där själv.”

2. Läs bra böcker

”Ett bra författarskap visar dig stil, hur man lägger upp en berättelse, hur man utvecklar handlingen, hur man skapar trovärdiga karaktärer… Om man läser riktigt skickliga författare finns naturligtvis risken att man känner sig förlamad och underlägsen – ‘så bra kommer jag aldrig kunna skriva’ – men förhoppningsvis fungerar det i stället som en sporre!”

3. Schemalägg ditt skrivande

”Själv har jag ett tydligt schema”, säger King. ”Förmiddagar går till skrivande. Eftermiddagarna innehåller en och annan tupplur och brevläsande. På kvällarna läser jag, umgås med familjen, kollar sporten på TV, och möjligen en och annan revidering av textpartier som absolut inte vill vänta. Sammanfattningsvis, det är på morgonen jag skriver som mest.”

4. Använd nyckeln till bra beskrivningar

Och nyckeln, enligt Stephen King, börjar med klarsynthet och slutar med ett klart, tydligt och enkelt skrivande;
”Jag lärde mig det här genom att läsa Chandler, Hammett och Ross MacDonald. Men det som lärde mig allra mest om den kraft som ligger i ett kompakt och beskrivande språk var läsandet av T.S. Eliot och William Carlos Williams.”

5. Ta sex veckor ledigt

”Om du aldrig gjort det förr känns det säkert lite underligt och hisnande att ta sex veckors semester för att läsa sin egen bok. Men det är vid såna tillfällen jag upptäcker bokens svagheter, till exempel brister i mina karaktärers drivkrafter.” Så säger alltså Stephen King, som ju är ganska rik och kan ta semester när han har lust :-)

6. Var din egen redaktör

”Under den där semesterläsningen är jag väldigt koncentrerad på storyn och de tekniska bitarna – lägga till klargörande meningar där det behövs, och, naturligtvis, göra sig av med så många adverb (beskrivande ord, t ex ”snabbt”) som möjligt.”

Som du märker har mr King och jag något gemensamt – vi gillar inte beskrivningar. Adjektiv och adverb ska man akta sig för i sina texter :-)

7. Se till att berättelsen håller ihop

”Men innerst inne ställer jag mig de Stora Frågorna. Den största av dem alla: Håller storyn ihop? Och om den gör det, hur får jag den att flyga? Vilka är de sammanhängande elementen? Länkas de samman till ett tema? Det jag eftersöker är resonans, nånting som ger en efterklang i läsarens tankar (och hjärta) efter att han eller hon har läst ut boken och ställt upp den i sin hylla.”


                                                                    Underlätta ditt skrivande

  
1. Ha struktur över ditt skrivande. Om du har exempel skrivit ner handlingen i kortfattat form i berättelsen kan du lättare gå tillbaka om du ser över något. Så; skriv ner en sammanfattning för varje kapitel då har du en lättare överblick i berättelsens utveckling
  
2. Ha Delmål. Det underlättar väldigt mycket och ska du uppnå det här måste du vara hård med dig själv. Skriv ett kapitel i veckan och uppnår du det med 10-20 sidor på varje kapitel så har du skrivit en roman från julen till sommaren. Då kan du justera och rätta den kommande hösten. Ett bra tips är att ungefär skriva 20 sidor i veckan. Det gör jag. Men det gäller att vara disiplin

3. Hitta en plats. En trygg plats där du skriver din text. Trivs du där du arbetar kan det underlätta och du får bättre flöde i handlingen och omgivningen.

GLÖM INTE ATT SKRIVA , SKRIVA, SKRIVA. Det är den bästa lösningen!

Att skriva en roman enligt Agatha Christie metoden

Att skriva en roman enligt Agatha Christie metoden


Kanske har du hört talas om ”snöflingemetoden” som ett universalsätt att skriva en roman?

Man arbetar med sitt romanprojekt enligt samma modell som en snöflinga byggs upp; från en enkel grundform byggs mer och mer komplexitet på, i en relativt linjär process där intrigen utgör skelettet.

Snöflingemetoden i all ära, men det finns faktiskt andra sätt att skriva romaner på…

Den brittiska kriminalromanförfattaren Agatha Christie (1890-1976) skrev sina drygt 80 spännande romaner enligt ett helt annat recept.

Hon började med att fundera kring mordet.
Hur gick det till? Vem utförde det? Vem mördades? I vilken miljö?

Kanske kom hon fram till följande:
En ung man blir knuffad nedför ett stup i skotska höglandet av en australiensisk före detta sjöman.

Nästa steg blev att leta fram ett bra motiv.
Varför knuffades mannen ned för stupet?

Agatha Christie kan ha resonerat sig fram till:
Den unge mannen stod i begrepp att ärva en förmögenhet av sin farbror James Smithsworthy som låg för döden, men med den unge mannen ur vägen skulle arvet istället tillfalla australiensaren.

Därefter var det dags att hitta ett bra persongalleri för att rama in det hela.
Vilka karaktärer kan skapa förvirring och osäkerhet kring motivet?

In med en misslyckad och avundsjuk  vän till den mördade, en typisk misstänkt. En kapten som tjänstgjort i Indien, en präst, två skvallertanter, en ung kvinnlig journalist som kan bli kär i den misslyckade och avundsjuke vännen (som i slutet visar sig vara en riktig riddare), osv.

Och avslutningsvis, som en logisk följd av allt annat, intrigen.
Erkänn att Agatha fått ganska mycket gratis genom att fundera så mycket på övriga ingredienser i sin roman? Intrigen är väl ändå det som vållar de flesta författare det största bekymret; att hitta på en spännande, trovärdig och intressant historia!

Men fru Christie kunde nu raskt spinna vidare kring mord, motiv och karaktärer, och därigenom nästan automatiskt få fram sin intrig.

Som extra krydda hade hon ju också sina underbara karaktärer Hercule Poirot och Miss Jane Marple, som gjorde läsarna fulla av läsglädje. Själv har jag läst drygt fyrtio av Agatha Christies böcker, och många av dem flera gånger…

Agatha Christie metoden i sammanfattning blir alltså:

   1. Mordet
   2. Motivet
   3. Karaktärerna
   4. Intrigen

Så här kan du enkelt skriva en novell!

Så här kan du enkelt skriva en novell!


Ta fram papper och penna, och följ dessa instruktioner:
skriv

   1. Skriv ned fem ord (saker) snabbt
   2. Skriv ner tre ställen du gillar att vara på
   3. Skriv ned tre saker du är rädd för
   4. Skriv ned namn på tre personer du ogillar, kändisar eller bekanta
   5. Skriv ned namn på tre personer du gillar, kändisar eller bekanta

Klar? Fint, du har nu gjort fem små listor med alldeles personligt valda ord. Ägna nu någon minut åt att ur varje lista stryka under ett av orden!
Om mina beräkningar stämmer kommer det leda till att du snart har sorterat fram fem ord :-)
Använd de understrukna orden - du har nu:

    * en sak som spelar en roll i historien
    * en rädsla att spela kring
    * en miljö
    * en god karaktär
    * en ond karaktär

Låt dessa framdestillerade och meningstyngda ord utgöra basen i din historia - fundera över dem en stund, gör några anteckningar kring dem om tankar kommer upp.
När du är klar med det kan du ta en kopp kaffe - eller möjligen ett glas saft - som belöning, och därefter kastar du dig med ett avspänt leende på läpparna ut i skrivandets oroliga hav.

Utmaning 12

"Den gången kände jag verkligen för att mörda"

Beskriv noga - i första eller tredje person - en självupplevd situation där du faktiskt för någon nanosekund (eller längre, vi ställer inga frågor) förstod krafterna som gör vanliga människor till mördare.


När du skrivit din utmaning har du tre alternativ:
1. Behåll den för dig själv.
2. lägg upp den på din egen blogg och gör en länk till den i en kommentar till detta inlägg (rekommenderas)
3. Lägg in övningen som en kommentar till detta inlägg.

Utmaning 11

Sista blir första

Här är en enkel skrivövning som kan vara bra att ta till om du har svårt att komma igång med skrivandet.

Plocka ut en slumpmässig roman ur bokhyllan. Slå upp sista sidan och skriv ner sista meningen. Skriv sedan en novell med den meningen som din första mening.



När du skrivit din utmaning har du tre alternativ:
1. Behåll den för dig själv.
2. lägg upp den på din egen blogg och gör en länk till den i en kommentar till detta inlägg (rekommenderas)
3. Lägg in övningen som en kommentar till detta inlägg.

Utmaning 10

Novell utifrån låttext

Det här är skrivövningen jag brottas med den här veckan: Skriv en novell utifrån en låttext. Instruktionen är enkel – utgå från en låttext och låt den inspirera dig att skriva en novell.

Jag brottas för att jag inte kan bestämma mig för vilken låt jag ska utgå från. Det finns så många intressanta låttexter! Nu håller jag på och lyssna mig igenom the Beautiful Souths olika album. De är bra låtskrivare, tycker jag.



När du skrivit din utmaning har du tre alternativ:
1. Behåll den för dig själv.
2. lägg upp den på din egen blogg och gör en länk till den i en kommentar till detta inlägg (rekommenderas)
3. Lägg in övningen som en kommentar till detta inlägg.

Utmaning 9

 Döden som inspirationskälla


Det här är en övning som syftar till att skapa en karaktär. Du använder dig av en dagstidning eller en tidningssajt som publicerar dödsrunor.
Bläddra dig fram till dödsrunorna. Läs flera stycken och välj en som verkar intressant eller tragisk, eller som helt enkelt fångar din uppmärksamhet.

Skriv en eller flera av dessa saker om den avlidna personen.
Hur dog personen?
Vad åt personen till frukost den dag han/hon dog?
Beskriv personen. Hurdan var han/hon?
Hur såg han/hon ut?
Var personen gift? Med vem?
Vad hade personen för intressen?
Vad arbetade han/hon med?
Var var personen född och var växte han/hon upp?
Vad för slags utbildning hade personen?
Om du kommer på andra saker som du vill skriva om den här personen, gör det.


När du skrivit din utmaning har du tre alternativ:
1. Behåll den för dig själv.
2. lägg upp den på din egen blogg och gör en länk till den i en kommentar till detta inlägg (rekommenderas)
3. Lägg in övningen som en kommentar till detta inlägg.

Fyra övningar som botar skrivkampen

1. Dela upp dig i två personer

Syftet med ”dela upp dig i två personer”-metoden är att få igång en dialog med den skapande delen av dig. Syftet är att du ska kunna samordna din spontana och fria kreativitet med realistiska och jordnära målsättningar.

Börja med att ge ett namn åt den skapande personen i dig, till exempel ”mitt inre barn”, ”högra hjärnhalvan”, ”Anna Johansson från Säffle”, eller vad du tycker passar bäst. För min egen del kallar jag mitt skapande inre för ”den osynliga”, men det är en helt annan historia.

Såhär kan du göra för att komma igång:

Påbörja en öppen och ärlig dialog mellan ditt medvetande (JAG) och ditt underliggande skapande jag. Låt detta inre jag få ett namn som jag beskrivit ovan, och har du ännu inget namn, låt det komma fram under tiden du pratar med dig själv.

Se till att du hittar ett sätt att göra dialogen bekväm för dig – skriv ned den på papper, spela in den via en mikrofon… Se till att du kan spara dialogen på nåt sätt så du kan återkomma till den senare.

När du avslutat dialogen är det dags att analysera den. Försök beskriva personligheterna hos de som samtalar, och fundera även över tonen i samtalet. Låter det som två vänner som försöker komma överens, eller som två dödsfiender som vill sätta tänderna i varann?

Identifiera vilka områden som verkar konfliktfyllda och vilka som är harmoniska mellan ditt medvetna jag och ditt inre skapande jag. Detta kan ge dig en aning om var orsaken till din skrivkramp ligger. I och för sig kan det också leda till behov av mångårig psykoterapi, men vad gör man inte för konsten?

2. De tre listorna

Här handlar det om att få grepp om själva skrivkrampsroten:

Reflektera över ett skrivprojekt du kämpat med utan framgång. Gör en lista (första listan), där du börjar varje punkt med orden:

    ”Jag borde skriva färdigt detta projekt därför att…”

Därefter gör du en ny lista (andra listan) där du börjar varje punkt med:

    ”Jag vägrar skriva färdigt detta projekt därför att…”

Denna andra lista är möjligen mer kraftfull än den första. Den ger dig chansen att med ditt medvetande snappa upp ditt inre skapande jags känslor – med andra ord, du får chansen att lyssna på dig själv, istället för att köra över dig med en ångvält!

Avslutningsvis skriver du en tredje lista:

    ”Det vore fantastiskt kul att skriva om det här istället…”

Skriv upp allt som gör dig ivrig och entusiastisk, oavsett hur fånigt eller simpelt det verkar – låt ditt överjag ta av sig domarperuken en stund och släpp loss!

3. Gör ett riktigt uselt första utkast


Tanken med att göra ett uselt första utkast är att slå in skallen på några kära gamla demoner som brukar dyka upp i tid och otid. Ja, jag tänker på demoner som ”Självkritik”, ”Perfektionism”, ”Krav” med flera.

Har man som utgångspunkt att man ska skriva det mest fantastiska stycke som nånsin satts på pränt, ja då upptäcker man ju snart att det man skriver inte riktigt motsvarar ens förhoppningar – och skrivkrampen sätter in med full kraft.

Många författare har erfarenhet av att fastna i en ond cirkel där man gång på gång försöker skriva det där första stycket ”tillräckligt bra”… ända tills all den magi och glädje som man förknippade med idén försvinner.

Resultatet? Författaren ger upp och känner sig värdelös – och mer blockerad än nånsin.

För att bryta denna onda cirkel kan du prova att skriva ett fullständigt uruselt första utkast. Och när jag säger fullständigt uruselt så menar jag alltså helruttet.

Dialogen ska vara så stel att man får ont, miljöbeskrivningen ska stinka av dåliga ordval och liknelser, grundidén ska vara skrattretande svag, och slutet fullständigt ologiskt.

För perfektionisten är detta en svår utmaning, men kom ihåg att ingen annan än du kommer att se utkastet. Det är inte meningen att du ska skicka detta till en novelltävling eller ett bokförlag, syftet är att skapa nåt som du ror i land – vilket kommer att återupprätta din känsla av att du faktiskt är en författare trots allt.

4. Rama in en liten del av världen

För att övervinna känslan av att vara mitt inne i ett obegripligt och rörigt projekt kan du göra följande:

Tänk att du håller upp en ram mot en begränsad del av världen eller rummet. Din uppgift är nu att skriva allt som du ser genom ramen. Om du vill kan du till och med ha en ram liggande på skrivbordet som en påminnelse om att du inte behöver skriva allt om aktören eller miljön på en gång.

Att rama in världen på detta sätt kommer lugna din stressade skrivarsjäl, och du tillåts fokusera på en lagom liten smula. Du behöver inte bygga upp en hel värld, istället skriver du om en person som käkar en kebab i ett gathörn en solig torsdagsförmiddag.

Utmaning 8

Börja en text med: Jag är författaren som ...

När du skrivit din utmaning har du tre alternativ:
1. Behåll den för dig själv.
2. lägg upp den på din egen blogg och gör en länk till den i en kommentar till detta inlägg (rekommenderas)
3. Lägg in övningen som en kommentar till detta inlägg.

Utmaning 7

Snabba iaktaggelser

Den har övningen är enkel, och passar sig särskilt när du befinner dig på en ny plats, men även i hemmakvarteren kan du se saker du inte tänkt på tidigare.

Ge dig ut på promenad eller en buss-/spårvagnsfärd. Tåg fungerar förstås också. Skriv ner snabba iakttagelser utan att tänka för mycket. Inga fullständiga meningar, utan små noteringar. Använd alla fem sinnen, gärna även det sjätte.

Begränsa övningen antingen i tid – 30-60 minuter är lagom – eller till sidantal. Tre-fyra sidor i ett A5-block borde räcka.

När du kommer tillbaka går du igenom noteringarna och stryker under de som talar till dig. Ta de understrukna noteringarna och skriv ner dem på en ny sida. Utifrån dessa meningar kan du sedan arbeta fram en dikt eller en kort historia. Arbeta vidare med dem, stryk och lägg till, tills du känner dig nöjd.

När du skrivit din utmaning har du tre alternativ:
1. Behåll den för dig själv.
2. lägg upp den på din egen blogg och gör en länk till den i en kommentar till detta inlägg (rekommenderas)
3. Lägg in övningen som en kommentar till detta inlägg.

Utmaning 6

I det köket

Det är en flödesskrivningsövning, så slå dig ner med penna och papper och sätt av en bestämd tid, till exempel en kvart. Börja skriv ”I det köket…”, tänk dig ett kök som tillhör en bestämd person, verklig eller fiktiv. Låt berättelsen ta fart ur intrycken i köket. Använd alla sinnen. Vilka lukter finns där? Vilka material finns i köket, och hur känns de om du rör vid dem? Vilket porslin används? Är det stökigt eller undanplockat? Vilka ljud kan du höra? Vad lagas det för mat här? Vilken inredning, är stilen modern eller gammaldags, och så vidare. Låt bilden av köket ge en bild av personen som bor där.

Håll pennan i rörelse. Om du inte kommer på något mer att skriva, börja igen med ”I det köket…”.

När tiden är slut kanske du har början till en berättelse, eller kan hitta intressanta uttryck eller meningar som kan bli en dikt så småningom.

När du skrivit din utmaning har du tre alternativ:
1. Behåll den för dig själv.
2. lägg upp den på din egen blogg och gör en länk till den i en kommentar till detta inlägg (rekommenderas)
3. Lägg in övningen som en kommentar till detta inlägg.

Utmaning 5

Association utifrån slumpmässiga ord

Välj ut en tjock roman som du tycker om. Slå sedan upp den på måfå och, utan att titta, peka på ett ord. Skriv ner ordet. Är det en preposition eller något annat ord som inte säger dig något, ta närmaste ordet till höger som talar till dig. Upprepa 15-20 gånger.

Nu har du en lista med ord. Sätt dig bekvämt till rätta, sätt av 15-30 minuter och flödesskriv. Det spelar ingen roll vad, bara låt pennan röra sig. Om du märker att du stannar upp, snegla på listan med ord för att få inspiration.

När du skrivit din utmaning har du tre alternativ:
1. Behåll den för dig själv.
2. lägg upp den på din egen blogg och gör en länk till den i en kommentar till detta inlägg (rekommenderas)
3. Lägg in övningen som en kommentar till detta inlägg.

Skrivtips

Tio tips till trimmade texter:

1. Skriv så att du kan läsa texten högt utan att låta högtravande.

Skriv inte ”skall”, skriv ”ska”. Skriv inte ”ej”, skriv ”inte”. Undvik ”dock”, ”dessa” och ”detta”.

2. Adjektiven blir inte bättre för att du laddar dem med ännu fler värdeord. Spara något åt det undermedvetna.
Jämför ”filmen var enastående” och ”filmen var enormt enastående”. Vilken film tror du var bäst?

3. Undvik långa och onödigt korrekta ord. Övertydlighet är dödstrist.
 Skriv ”mål” istället för ”målsättning”. Skriv ”fråga” istället för ”frågeställning”.

4. Ersätt fraser med fakta.
Tomma ord som symboler för äkta innehåll är ett vanligt problem, inte minst i kommunikationsbranschen.
Exempel: Förmedla företagets värderingar genom konkreta exempel istället för att påstå något så innehållslöst som ”våra värdeord är kompetens och effektivitet”. Alltså, prata inte om hur bra ert varumärke är. Bevisa det istället. Vad är det ni kan? Hur jobbar ni?

5. Slösa med verben!
Verb driver texten framåt. Låt verben förvandla tråkiga överskrifter till levande rubriker.

6. Undvik passiv form, klipp ”s:et”!
Exempel:  Text som skrivs i passiv form upplevs av läsaren som byråkratisk. Skriv i aktiv form så upplever läsaren texten som levande.

7. Stryk ”man”, det finns alltid ett subjekt om du tänker efter.
Exempel: Det man försöker säga kan vara otydligt om man är opersonlig. Det du försöker säga blir tydligt om du är personlig.

8. Akta dig för metafordöden!
Exempel: Det gäller att hålla projektet flytande medan vi förankrar det i väntan på medvind. Vi tar stormen med ro och gjuter olja på vågorna. När vi sedan sjösätter det hela kan vi enkelt ro det iland.
Hittar du egna och nya metaforer kan det bli bra – men bara i lagom doser.

9. Variera meningarnas längd. Blanda 3-ordsmeningar med 25-ordsmeningar.
Skriv inte bara korta meningar. Det blir reklamvarning. Som en annonstext i staccato. Från en copywriter på 1900-talet. Överdrivet, på gränsen till löjligt. Eller hur?

10. ”Och” kan du börja med. ”Men” också, men bara i lagom doser.
Men det där känner du. När du gått över gränsen. Och blivit upprabblande. Och hamnat i otakt. Men det funkar ibland.
_____________________________________________________________
Om  du följer de här tipsen får du tajta och läsarvänliga texter. Lycka till!