Den första meningen

En berättelse måste ju börja nånstans. Säkert har du nån gång upplevt att du har en story i huvudet, men att överföringen från fluffig idé till tangentbords-smatter inte går så smidigt som du önskar.
En av de första frågorna som dyker upp brukar vara: hur ska jag börja?
Ja, den som hade ett enkelt svar på den frågan...
Så småningom kommer du i alla fall på en ände att utgå från, och kanske blir det nåt som påminner om följande exempel:

Långsamt lät han hyveln hyvla på brädan så att det uppkom en hel del hyvelspån som trillade ner på marken, typ där han stod och hyvlade.

Jaha, kanske inte så snyggt och spännande, men du har i alla fall fått till en början, och därifrån arbetar du dig vidare, mening för mening, stycke för stycke, sida för sida... tills du har fått ihop ett utkast. Eller hur du nu går tillväga.
Så småningom börjar det bli dags att gå igenom texten för att hitta logiska luckor, felstavningar, ointressanta partier och annat störande som måste rensas bort. Och naturligtvis, förstärka och bygga vidare på det som är bra.
Som du förhoppningsvis märkte i exemplet ovan har vi skapat en förstamening som känns väldigt... träig.
Hur ska vi nu gå till väga för att snickra till något bättre?

De tre metoderna - NÄR ska jag skriva den första meningen?

• Flaskhals-metoden
• Flaskhalsmetoden har fått sitt namn av det faktum att hela skrivprocessen står stilla om inte första meningen är på plats, dvs, det första som ska ske är att en fantastisk förstamening är skapad. Därefter är det bara att defilera in i mål :-)
  Om man vill har problem och ångest är detta en metod att föredra.
• Grädden-på-moset-metoden
• Detta är helt enkelt motsatsen till Flaskhalsmetoden - allra sist lägger man på den avgörande piffen. När allt annat är klart är man vid så gott mod att man relativt enkelt kan få till en superdupermening att börja alltihop med.
  Här finns förstås en risk att meningen blir riktigt bra, men att resten av boken inte hänger ihop med den... och man får skriva om hela rasket.
• Rebell-metoden
• Denna metod går ut på att man struntar i allt vad metoder heter, och ungefär när som helst skriver den där viktiga första meningen.
  Rekommenderas varmt.

De tre modellerna - HUR ska jag skriva den första meningen?

• Korvstoppnings-modellen
• Som namnet antyder rekommenderar denna modell att man stoppar in så mycket som möjligt av berättelsen redan i första meningen.
  Korvstoppnings-modellen kräver mycket planering och klurighet - det är inte lätt att omfamna så mycket på så litet utrymme.
  Ett klassiskt exempel på denna modell kan vi plocka från romanen Jordiska Makter av min favoritförfattare Anthony Burgess:
  "Det var på eftermiddagen av min åttioförsta födelsedag, och jag låg i sängen med min manliga konkubin, när Ali förkunnade att ärkebiskopen hade kommit för att träffa mig."
• Här-råkade-jag-visst-börja-skriva-modellen
• Raka motsatsen till Korvstoppningsmodellen. Till synes fullständigt slumpmässigt tar berättelsen sin början, helt utan hänsyn till läsarens känslor och behov av en ordnad inledning.
  Ibland kan slumpmässigheten avspegla författarens totala ointresse för den där första meningen alla tjatar om så mycket, men ibland kan det också vara en spelad nonchalans.
• Råttfångaren-i-Hameln-modellen
• Poängen med denna modell är att fånga in läsaren omedelbums genom att erbjuda en eller båda av följande två komponenter: Stämning och Spänning.
  Råttfångaren-i-Hameln -modellen är mycket framgångsrik, och det är den jag kommer att ägna mig åt att lära ut på denna sida :-)

Som den lärda och allmänbildade besökare du säkert är, känner du förstås till allt om Råttfångaren i Hameln. Det innebär att jag inte ens behöver nämna att han genom att spela vackra toner på sin flöjt lyckas locka med sig såväl råttor som människobarn ned i fördärvet...
Och det är ju precis det vi vill uppnå! Ja, kanske inte det där med fördärvet, men att locka läsarna in i vår berättelse.

Att använda sig av Stämning och Spänning i första meningen!

Låt oss börja med att fundera över hur vi kvickt kan skapa en stämning.
Först måste vi naturligtvis fundera ut vilken stämning vi vill skapa :-)
Vi bestämmer oss för att vi vill placera läsaren i en stad. En stad på kvällen. En stad på kvällen där det regnar, och där neonljusen speglas i vattenpölarna. Låt oss prova:

Regnet kom plötsligt den där svarta höstkvällen, människorna spände upp sina trötta gamla paraplyer och skyndade fram genom den hetsiga stadstrafiken för att komma under tak.

Ja, det funkade väl bra? För ordningens skull testar vi en helt annan stämning också:

Hon slog sig ned vid ett ledigt bord, tittade sig hastigt i den stora spegeln som hängde bakom baren, tände en cigarett och lät tårarna komma.

Då går vi över till Spänning. Kanske har du hört det där tipset om att börja berättelsen där det är som mest spännande? Vi gör ett försök:

Hon var väldigt trött av tabletterna, men hon visste att det var nu eller aldrig, och hon höjde sin hand och lät knivbladet reflektera det svaga månljuset.

Oj så läskigt! Pallar du en till?

Hela dagen hade han känt sig olustig, och när han nu borstade tänderna upptäckte han att tungan saknades i munnen.

Inte najs! Och lite spännande var det väl, va?
Vad händer då om man kombinerar dessa två komponenter, Stämning och Spänning? Det borde väl leda till en så bra första mening att man nästan svimmar?
Nja, man får ju se upp så att det inte blir för mycket av det goda - men det är du som bestämmer hur du vill göra :-)
Jag ska naturligtvis ändå ge ett exempel även på detta:

Hon skyndade fram genom trafiken den där svarta höstkvällen när klockan just slagit oktober, och självklart hade hon ingen chans när lastbilen började skrika på henne.

Se där, nu vet du hur man skriver en fantastisk första mening! Och jag är övertygad om att du kommer att lyckas mycket bättre än vad jag gjort i exemplen ovan :-)

Kapitel

Vad ska man med kapitel till, egentligen?

Egentligen behöver du inte använda dig av kapitel överhuvudtaget. Du som författare skulle kunna börja boken på sidan ett och fortsätt ända till slutet - inga kapitel, inga pauser, ingen del 1, ingen del 2... ingenting!
Vissa hävdar att kapitel, som de konstgjorda uppdelningar de är, tar bort den känsla av verklighet som författaren försöker skapa.
Jag skulle vilja hävda att läsaren är fullt medveten om att romaner är mer eller mindre påhittade historier. Om de trots denna vetskap kan leva sig in i aktörernas liv och leverne, klarar de säkert även av att hantera kapitelindelningar.
Egentligen handlar det om användarvänlighet! Om du ger dina läsare en hel massa "rastplatser" kommer de att känna sig avstressade och nöjda - förutsatt att orden mellan rastplatserna är vettiga, givetvis
:-)

Kapitel - grunderna

Hur många kapitel ska en roman innehålla?

Hur några eller hur många du vill. Några romaner innehåller femtio kapitel eller mer och vissa romaner (ytterst få) innehåller inga kapitel alls.
Kapitlen kan variera i längd mellan ett par sidor upp till femtio eller sextio (extremfall). Genomsnittet ligger nog på cirka tio sidor per kapitel.
Tänk på att kapitellängden också kan vara ett sätt att variera tempot i din berättelse - högt tempo, stor spänning = korta kapitel. Reflektion och återhämtning = långa kapitel.
(Förresten har du förmodligen redan har delat din roman i kapitel på ren instinkt. Det är ett bra sätt att göra det. Men du kanske vill använda informationen här för att reflektera över dina indelningar och eventuellt göra några små justeringar.)

När ska ett kapitel sluta och ett annat börja?

Kanske består ditt kapitel av en scen, kanske av två eller tre. Det vanliga är att du avslutar ett kapitel där en scen slutar. Men det finns inga fasta regler.
Kanske bestämmer du dig för att dela upp en lång scen i två kapitel, till exempel.
 
Det är en god idé att avsluta ett kapitel när det är så spännande att din läsare känner ett inre tvång att få reda på vad som kommer att hända härnäst! Cliff hangers har du säkert hört talas om - använd dem gärna som avslutning på dina kapitel.
Och om du inte vet vad cliff hangers är, här kommer en kort förklaring: i gamla amerikanska tevefilmer, kunde ett typiskt avsnitt avslutas med att hjälten klamrade sig fast i en bergssluttning med fingertopparna, under det att den pistolförsedde skurken uppenbarade sig för att börja stampa sönder händerna på vår stackars hjälte - hur ska detta sluta! Jag måste kolla nästa avsnitt!
Kanske är det bästa rådet att helt enkelt avsluta ett kapitel där din instinkt tycker att det är lämpligt - med det menar jag: på ett ställe där en paus känns naturlig.

Ska man lägga in mini-pauser i sina kapitel?

Med mini-pauser menar jag de där linjerna av tomt utrymme mitt i ett kapitel -
ibland betecknas mini-pausen istället av asterisker (* * *).
De är inte nödvändiga, men de hjälper läsaren. Läsaren kan t ex stoppa sin läsning där, för att försöka åtnjuta lite nattsömn.
Vissa författare använder dem och andra inte - valet är ditt. Lita på din instinkt, använd dem överallt där en paus känns naturligt.
Gör inte en paus mitt i en händelse, om det inte är så att du exempelvis byter perspektiv, från en aktör till en annan. Exempel på när de passar bra kan vara när du gör en förskjutning i tiden eller i rummet (byter scen) -

"En timme senare stannade Maria utanför korvkiosken med en bredsladd."

Är det så att du inte vill börja ett nytt kapitel i samband med detta, kan en mini-paus passa in!

Ska man namnge sina kapitel?

Vissa författare ger sina kapitel en titel, andra inte.
Här är några exempel på de många sätt man kan namnge sina kapitel:

• 1
• Ett
• Kapitel 1
• Kapitel ett
• En bilbomb briserar
• Kapitel 1: En bilbomb briserar
• Kapitel ett: En bilbomb briserar

Om du namnger dina kapitel kan du möjligen öka läsarens intresse för din roman. Du retar så att säga deras aptit.
Å andra sidan, de flesta författare använder sig inte av kapitelrubriker.
Och du bestämmer vad som passar dig bäst :-)

Scener

Att bygga scener

Scenen är berättelsens minsta beståndsdel.
Jag visar hur Du bygger upp den!

Den grundläggande byggstenen i en berättelse är inte meningen eller stycket, utan scenen.

Varje scen i en berättelse har både ett synligt och ett dolt innehåll.

Det synliga innehållet kan vara en ung man som försöker strypa en krokodil med en fiskelina, eller en sopgubbe i Tyskland som funderar över huruvida han ska tömma tunnan med kroppsdelar på soptippen eller ej.

Det dolda innehållet handlar om HUR du presenterar scenen: Kanske vill du visa fram att den unge mannen är väldigt handlingskraftig, eller osäker. Kanske vill du visa att sopgubben är omoralisk, eller ansvarsfull, eller i färd med att fatta ett mycket svårt beslut.
I själva verket är du som en advokat som presenterar ett fall inför rätten: Du levererar bevis, och rätten levererar sin dom.
Om du säger att den unge mannen är osäker kommer vi inte att tro det. Men om du kan visa oss hans tafatta beteende, och vi säger: "åh, den stackars klantskallen" - då har du lyckats med din scen.
Varje scen presenterar någon form av problem som drabbar en eller flera personer, och scenen visar oss hur personerna hanterar det problemet.
Det, i sin tur, visar oss något om personernas styrkor och svagheter, och det flyttar dessutom berättelsen framåt.
Här kommer en övning till dig!
Läs igenom följande, och använd 30 minuter för att bygga en scen som dramatiserar händelserna, och som leder till ett avgörande beslut:

Stadens alla taxibolag har gått i gemensam strejk och lamslagit transportsystemet i centrum.

Allan Jansson, en 35-årig affärsman: mansgris, aggressiv personlighet, har finansiella bekymmer.

Helena Blomberg, hans 62-åriga sekreterare: osäker på sitt nya jobb, har stort kontaktnät och känner staden väl.

Målet är att få iväg Allan till ett hotell nära flygplatsen för att göra en viktig presentation för en potentiell investerare från London, och investeraren kommer att åka hem om fyra timmar.

 
Ge dig själv en halvtimme att skriva scenen så att all information presenteras för läsaren.
Jag gissar att du kommer att bli förvånad över hur snabbt du kan skriva scenen, och hur det logiskt leder dig till en annan scen.
Det viktiga är att veta vad du vill visa dina läsare om dina personer och deras problem.
När du vet det följer det andra ganska enkelt. Så fundera på vad som händer i din egen berättelse.
Vad vill du att dina läsare att tycka om din hjältinna?
Att hon är blyg men bestämd? Att hon tror att ingen människa någonsin skulle kunna älska henne? Att hon förstår andra kvinnor, men förvirras av män?
Oavsett hur det ligger till med hennes sätt att se på sig själv och sin omvärld, bör du kunna hitta på logiska och rimliga händelser som kan tvinga henne att visa sina förmågor, sin inställning och sina problem för oss.
I vissa fall kommer din intrig automatiskt att ge dig några scener.
Om din hjältinna flyger från Stockholm till Madrid, kanske hennes medpassagerare är en ung man som vill äta upp hennes inplastade smörgås, kanske den spanska tullen gör livet surt för henne, men hon bråkar tillbaka, kanske hjältinnan ser en blond muskelknutte smussla ner ett litet paket i en gammal dams väska. Och så vidare.
Hur lång ska en scen vara?
Tillräckligt lång för att fullgöra sitt syfte.
En scen kan vara bara en mening eller två, eller den kan behöva upp till 20 sidor.
När scenen är slut bör vi veta mer om de inblandade personerna och deras problem. Detta betyder inte att allt blir värre och värre för varje scen, men att även en framgång banar väg för en mer stressande scen framöver.
Hjälten kan desarmera terroristernas bomb på daghemmet, men den resulterande publiciteten kommer att göra honom till en märkt man, för nu kommer terroristerna att jaga honom eller hans nära och kära.
Hur många personer ska delta i en scen?
Så få som möjligt. Även i en riksdagsdebatt är det endast en bråkdel av församlingen som tar ordet.
Ett tips:
Om din intrig kräver en mängd folk - kanske är din huvudperson chef för en infanteripluton, eller rektor på en skola - inför inte en hel massa personer på en gång.
Presentera din huvudperson först, i en scen som visar hennes viktigaste egenskaper (mod, ledarskap, självhat, vad som helst). Sedan tar du in en mindre bunt av de övriga personerna i följande scener, och låter dem visa en del av sina kvaliteter.
Vår förståelse av huvudpersonen fördjupas när hennes omgivning på detta sätt definieras, och samtidigt traskar historien på i rätt riktning.
På detta sätt kan vi bygga upp ett intresse för hela berättelsen genom att öka nyfikenheten på de olika personerna.
Tolkien gör det i Sagan om Ringen, Kurosawa gör det i De sju samurajerna.
Lär av de gamla mästarna!

Skrivtips 2

Här kommer lite skrivtips. Det är tips och inte regler. Med andra ord kan du använda det du vill och strunta i resten.

Först, mitt allra viktigaste skrivtips. Ta reda på vad din berättelse handlar om innan du börjar skriva.
Vad handlar det här om?
En del författare kan skriva nästan en hel bok innan de vet. Men jag är både lat och otålig. Jag behöver veta det redan innan jag börjar skriva. Kan jag inte svara på vad min text handlar om skriver jag den inte. Det här behöver jag veta innan jag börjar skriva:

• Person
• Vilja
• Hinder
• Slut

Personen.Först tar jag reda på vem jag skriver om. Är han eller hon för god blir det ingen text. Jag tycker att det är tråkigt att skriva om någon som bara är bra, det finns inget att berätta. För mig är det också viktigt att veta hur personen tänker och känner. Och vad han eller hon vill.
Vilja. Vad vill min huvudkaraktär (personen)? Det tar jag alltid reda på, annars står ju han eller hon stilla och stampar. Vilja kan även vara något som personen inte vill. Om jag t.ex. skriver om att Alva ljuger så är Alvas vilja att inte bli avslöjad (som i boken ”Alvas bästa födelsedag”).
Hinder. Nu har jag en person och jag vet vad personen vill. Då gäller det att göra det svårt för personen att få det han eller hon vill. Annars finns det inte heller så mycket att skriva om. Om jag t.ex. skriver om att Paulina i Klass 7B bara vill bo hos sin mamma, måste jag genast komma på vad som hindrar henne. Ganska självklart blir det ju Paulinas pappa som är hindret. Han älskar henne och kämpar för en kontakt och att hon ska bo hos honom också. Här finns ju även hindret i Paulina. För även om hon är arg på honom så är det hennes pappa (se boken ”Början på värmen”).
Slut. Jag bestämmer mig alltid för hur mina böcker ska sluta innan jag börjar skriva. Annars har jag för många valmöjligheter och då kommer jag aldrig fram till slutet. Jag behöver veta vart jag är på väg när jag skriver. Sedan ändrar jag nästan alltid slutet när jag väl är där. Men det gör ju inget, för då har jag lyckats ta mig dit!

Jag brukar även fundera på vem jag skriver för. Då är det lättare att veta på vilket sätt jag ska skriva. Skriver jag för väldigt små barn, som i mina bilderböcker så skriver jag på ett sätt så att de förstår.

Lite annat att tänka på:

• Skriv. Vi lär oss att skriva genom att skriva.

• Skriv onödiga saker. Strunta i resultat och skriv. Vad spelar det för roll att du skriver sida upp och sida ner med utslitna meningar? Se det som ett träningspass. Det är svårt att tävla om du inte har tränat.

• Vänner och familj. Människor i din närhet kan reagera på karaktärerna som är med i din text. Antingen blir de besvikna för att de tror att de inte är med, eller så blir de besvikna för att de tror att de är med. Tar du för mycket hänsyn till din omgivning så blir det inget skrivet. Om du skriver om någon du känner kan du alltid byta namn på honom/henne och ändra lite i utseendet.

• Att inspireras av dina favoritförfattare är bra, att försöka plagiera dina favoritförfattare är sämre. Inspireras = jag älskar Astrid Lindgrens självständiga barnfigurer. De är påhittiga och envisa. Precis som min Alva. Plagiera = då hade Alva haft flätor som stod rakt ut, ingen mamma och en pappa som var bortrest mest hela tiden. Dessutom hade jag gjort henne stenrik och starkast i världen.

• Kom ihåg läsaren. Du ska inte göra allt jobb. Läsare tröttnar på texter där författaren tjatar om allting. Stryk allt som är onödigt!

• Gestalta! Hur beskriver du t.ex. en rolig klassfest om du inte får använda ordet rolig, klass eller fest? Då behöver du leva dig in i hur det är på klassfesten. Var är ni? Vad är det för belysning? Är det något som låter, kanske musik, klasskompisar som stojar eller bråkar? Något annat där du kan använda smak, känsel eller lukt är också bra att få med. Smaken av popcorn? Eller cider? Känslan av en puss från någon man är kär i?

• Att skriva i första eller tredje person. Med första person menas att man skriver i jagform. Som en dagbok kanske. Huvudpersonen är ett ”jag”. Det betyder inte att det handlar om dig själv! Det går bra att skriva i jagform även om man skriver om någon man har hittat på. Som jag gjorde i mina Ella-böcker, ”Ella, vilken bitch!” och ”Jag vill vara Ella”. Tredje person är när huvudpersonen är han eller hon. Som i alla mina böcker om Klass 7B och i böckerna om Alva.

• Tempus (betyder tid). Håll ordning på NÄR berättelsen utspelar sig. Ändra inte mellan presens (nutid = hon går) och imperfekt/preteritum (dåtid = hon gick) om du inte medvetet söker en effekt genom ändringen.

• ”Jag är skriver så dåligt”. Okej, känner du så, så skriv det. Skriv en text om hur värdelös du är som författare. När du inte kommer på något mer så kan du lägga ”jag-är-så-dålig-texten” åt sidan och börja jobba på riktigt.

• ”Jag skriver så dåligt”, igen. Följande tanke är vanlig och destruktiv: ”De andra är mycket bättre. Jag är så dålig.” Försök skapa närhet istället för hinder. Tänk: ”Det finns författare som är väldigt duktiga eftersom de har skrivit mycket. När jag har skrivit lika mycket så blir jag lika bra.”

Slutligen lite tips för dig som tänker skicka in ditt manus till bokförlag:

För dig som verkligen vill bli författare, här kommer mina viktigaste tips. Det är bara två stycken: Skriv om och stryk.

• Skriv om. När du har skrivit klart en text så kan det vara bra att läsa den på nytt med kritiska ögon. Stryk det som är onödigt och skriv om där du känner dig tveksam. Låt eventuellt någon annan läsa och komma med synpunkter innan du skickar manuset till förlagen.

• Läs högt. Läs ditt manus högt för dig själv innan du skickar in det. Högläsning gör dig observant på upprepningar samt eventuella ”snubbelmeningar”.

• Troligen, kanske, möjligen, eventuellt, på något sätt. Se upp för vaga ord i din text, de ska endast finnas med om de stärker innehållet.

• Kill your darlings. Även favoritmeningar, karaktärer etc kanske förlorar sin betydelse när du ”städar” din text. I så fall, stryk dem.

• Stryk adjektiv (en gammal hund – beskriver substantiv) och adverb (gick sakta – beskriver verb). Alla adjektiv och adverb ska självklart inte strykas, men ibland blir det för mycket beskrivande och då kan de plockas bort.

• Bestäm ett datum. Att skriva är så fritt, så fritt. Risken finns att det därför aldrig blir något färdigskrivet. Bestäm ett datum när du ska vara klar med första genomskrivningen och håll det.

• Kritik. Försök att både lyssna på negativ- och positiv kritik. Det finns författare som bara söker fel och brister i sina texter. Det finns även författare som inte tål att bli ifrågasatta. En god balans är nog att lyssna på all kritik du får. Sedan är det upp till dig som författare om du vill använda dig av kritiken eller ej.

Rättstavning, grammatik och radavstånd. Se till att texten ser bra ut innan du skickar den till ett förlag. Tips:

• Skicka med ett följebrev.
• Texten ska vara skriven på dator.
• Rättstavat etc.
• Texten bör kännas ”luftig”. Alltså; 1 1/2 – 2 i radavstånd, ny rad vid nytt stycke osv.
• Revansch. I stort sätt alla debutanter blir refuserade ett antal gånger innan de publiceras. Har du kommit så långt att du börjat skicka till förlag så ge dig inte. Minns även att det finns fler förlag än de största.

Dialoger

Hur används dialoger?

Dialoger i verkliga livet kan ibland vara rätt tråkiga att lyssna på, även när man själv deltar i den. Det kan låta såhär:

- Haft en bra helg?
- Ja, det var skönt faktiskt. Gjorde inget speciellt. Höll på lite med altanen.
- Just det ja, hur går det med den då, börjar bli klar?
- Näe, det är rätt mycket kvar, faktiskt, höll på att gjuta plintar hela söndagen, men hann bara ett par stycken. Faktiskt.

Osv. inte så kul. Faktiskt.
Låt oss fundera lite över dialogernas roll i en berättelse.

Varför används dialoger överhuvudtaget?

I. Dialoger används för att skapa en bild av relationer (gestaltar relationer)

Exempel 1: Annie är arg på Johnny, men Johnny gäspar bara ett par gånger och tänder sen en cigg
= Johnny har ett övertag.

Exempel 2: Annie är arg på Johnny, och Johnny svimmar av ångest
= Annie har ett övertag.

Exempel 3: Annie och Johnny håller varandras händer och pratar om framtiden och tittar då och då ut över sjön där månen speglar sitt ansikte
= Annie och Johnny verkar kära och för tillfället överens.

II. Dialoger används för att skapa en bild av personer (gestaltar personer)

Exempel 1: Annie är arg på Johnny, men Johnny gäspar bara ett par gånger och tänder sen en cigg
= Johnny verkar vara en ganska dryg typ. Annie kan vi inte bedöma än, eftersom vi inte vet varför hon är arg.

Exempel 2: Annie är arg på Johnny, och Johnny svimmar av ångest
= Johnny verkar vara relativt konflikträdd. Annie kan vi inte bedöma än, eftersom vi inte vet varför hon är arg.

Exempel 3: Annie och Johnny håller varandras händer och pratar om framtiden och tittar då och då ut över sjön där månen speglar sitt ansikte
= Annie tycks tycka om Johnny och Johnny tycks tycka om Annie.

III. Dialoger används för att föra handlingen framåt

För att fortsätta på exemplen 1 och 2 ovan kan man tänka sig en mängd olika scenarion naturligtvis, låt oss ta ett i högen:

- Du måste mörda honom ikväll, Johnny! Annars hinner han göra sig av med pengarna, och hur ska du då kunna betala din nya Harley Davidson?
Johnny gäspade, tände en cigg, drog ett par djupa halsbloss, och hostade därefter ut ett väldigt rökmoln som fick Annies ögon att tåras.
- Det löser sig vännen min, jag har knogjärnet i bakfickan. Tror du han kommit hem än?

När det gäller exempel 3, där månen tittade fram, skulle följande samtal kunna utspela sig:

- Annie, jag har funderat på en grej.
Annie kramade Johnnys hand hårdare där de gick i det starka månskenet. Efter några minuters tystnad sa hon:
- På vadå, Johnny?
- Du vet ju att jag funderat en hel del på att skaffa hund och så – ja, innan vi träffade varann alltså!
- Mmm...
- Tänk om man istället för att skaffa hund – vilket jag ju inte vill längre som sagt – skulle starta en djurpark?
- Du menar...?
- Precis! Vi skulle bli ansvariga för skötseln av tusentals djur.
- Ok. Var det du ville prata om alltså? Hon släppte hans hand.
- Ja, vad säger du?
Annie stannade upp och blundade.
- Ja, varför inte? Känner du nån som säljer giraffer och sånt?

Osv. intrigen utkristalliseras genom dialogen.

IV. Dialoger används för att förklara sammanhang

Detta är den tråkigaste varianten av dialog, som vi alla känner igen från deckare och thrillers med snåriga intriger – istället för att visa sammanhang i berättelsen låter man ett par karaktärer prata och förklara allt som har hänt.
Vanligt förekommande i slutet av böcker när allt elände måste sys ihop.
Eftersom jag rekommenderar återhållsamhet med denna variant av dialoger tar jag endast upp ett exempel, som jag bygger på exempel 1:

- Johnny, hur kan du bara stå där som en idiot, samtidigt som du ju innerst inne vet att baronessans diamanthalsband som försvann från museets dygnet-runt-övervakade monter egentligen aldrig befann sig där eftersom baronessans kusins brylling hade gjort en kopia av diamanthalsbandet på sin resa i Egypten där han ju träffade den där skumma detektiven som ju inte alls var nån detektiv utan en förskolelärare på semester från fängelset där han satt inne för diamantförfalskning, och vid ett obevakat ögonblick på stargate-festen gav baronessan knockout droppar, varefter han enkelt kunde byta ut halsbanden mot varandra? Bryllingen alltså!
Johnny gäspade... osv

Ja, detta är i huvuddrag vad man använder dialoger till.
Som du märker använder man en och samma dialog till flera saker, dvs man har inte en dialog för att definiera ut karaktärer, en annan för att föra handlingen framåt, etc, utan allt sker parallellt. Däremot kan man lägga tyngdpunkten på olika saker, beroende på vad berättelsen vill ha.

---

Här hittar du några bra regler.
Om du tar följer dem så undviker du
de vanligaste nybörjarfelen :-)

Regler!

Dialog-fallgropar du ska undvika

• För mycket talspråk: "Öh, öh, du vet, liksom ba, serru, typ."


• Ovanliga stavningar: "dags" inte "dax".


• För mycket användning av ", sade han" ", sade hon."


• För mycket variation: " ,sade han ilsket" " ,påpekade hon glatt"


• Dialekt överdrift: "Vau meinar dau mäid aut jaug praudar skiounska?"


• Överdriven direktadressering:
  "Säg mig, Olof, din åsikt om Gunilla"
  "Jag hatar Gunilla, Jonas"
  "Varför är det, Olof?"
  "Gunilla mobbar alla, Jonas".

Några dialogkonventioner att tänka på

• Varje karaktärs prat ska ha en ny paragraf, väl indragen och omgiven av citattecken. Om man nu inte använder talstreck, förstås, då ska det ju inte vara citattecken.


• "Använd dubbla citattecken", lyder regeln (alltså inte 'enkla'), "och kom ihåg att placera kommatecken utanför och punkttecken innanför dessa citationstecken."


• "Om en karaktär breder ut sig över mer än en paragraf", påpekade greven med sin transsylvanska accent, "avsluta inte det första stycket med citattecken.
  
  "Placera helt enkelt ett citattecken i början av nästa stycke, och fortsätt sedan i lugn och ro till slutet av citatet."


• Använd "sa han" uttryck endast när du måste undvika förvirring om vem som talar. Du skulle kunna öka spänningen genom att byta ut "sa han" till "snäste han" eller till "morrade han" eller "vrålade han ursinnigt." Men det är själva dialogen som ska förmedla dessa humörsvängingar, vilket gör sådana kommentarer onödiga.


• Händelser såväl som tal är en del av dialogen. Vi förväntas veta när karaktärerna tar paus, vart de tittar, vad de gör med sina händer, hur de reagerar på varandra. Ibland är deras ord allt vi behöver, men ibland vi behöver definitivt nånting mer. Detta gäller särskilt om du försöker förmedla en konflikt mellan vad dina karaktärer säger och vad de känner: deras icke-verbala budskap kommer att vara mycket mer tillförlitliga än deras tal.
  Exempel:
  "Jättefint", sa han och skakade på huvudet.


• Läs dialogen högt, och om det inte låter naturligt, eller om det är orytmiskt, gör om.


• Använd dig av rytm och ordförråd, inte av fonetisk stavning, när du vill förmedla uttal eller dialekt.


• Om du ger oss dina karaktärernas exakta outtalade tankar, använd kursiv stil. Om du skriver ned dessa tankar, skriv såhär:
  Vad vill hon? frågade han sig. Är hon aldrig nöjd? Joakim undrade verkligen vad som var problemet. Kunde det bero på att han avlivat hennes häst så sent som igår?


• Om du planerar att ge oss en lång passage av inre monolog, överväg obehaget av att behöva läsa rad efter rad med kursiv stil. Och om du vill betona ett visst ord i en rad med kursiv stil, gör såhär:
  Är hästkraken aldrig någonsin mätt?

Inramning

Tid och plats för din scen!

Vad menar jag med inramning? Jo helt enkelt tiden och platsen för din scen. För det är ju så att vad du än berättar om så utspelar det sig nånstans i kosmos, och nån gång. Ofta säger man miljöbeskrivning, men jag tycker inramning är ett tydligare ord, eftersom vi då även får med tidsaspekten.
Djävulen, sägs det, sitter i detaljerna. För lite detaljer, och dina aktörer tycks vandra genom berättelsen på en tom scen. Å andra sidan kan för mycket detaljer leda till lååånga beskrivningar som får din läsare att gäspa eller bränna upp boken i ren frustration.
Du ska använda så lämpliga och livfulla detaljer som möjligt när du skapar din inramning. Och du ska presentera dem på ett sätt som engagerar din läsare.
Här följer fyra metoder som hjälper dig att hitta rätt i din strävan att skapa vettiga och inbjudande inramningar.

1. Lyft fram inramningen genom rörelse

Låt beskrivningen av miljön utvecklas i takt med att dina aktörer rör sig genom scenen. Fundera över vilka detaljer din aktör skulle upptäcka direkt, och vilka som upptäcks efter hand. Och låt aktören interagera med de olika tingen.
Anta till exempel att din hjältinna, en fattig tjej från Stockholms innerstad, har blivit bjuden på fest hos en miljonär med en stor herrgård. Vad skulle hon först lägga märke till? Hur skulle hon reagera på sin omgivning?
Låt henne känna hur mjuk den dyra persiska mattan känns under fötterna, hur den dämpar hennes fotsteg, hur hon frestas att ta av sig skorna. Berätta inte för oss att soffan är mjuk förrän hon faktiskt sjunker ned i den. Låt henne känna doften av blommor som sätts i en ornamenterad kristallvas.
Använd gestaltning när du bygger upp din scen. Istället för att säga "ett tungt marmorbord dominerade i rummet", tvinga din aktör att ta en omväg runt bordet. Istället för att säga att "kristallkronan fick rummet att glittra av ljus", låt din aktör blinka och bli bländad.
Att "passera genom" en miljö bryter ned miljöbeskrivningen i lagom stora stycken, och dessutom sprids dessa stycken på ett naturligt sätt över hela scenen. Det gör att läsaren slipper känslan av att bli överväldigad eller uttråkad.

2. Lyft fram inramningen genom aktörens kunskapsnivå och erfarenhet

Det din aktör vet kommer direkt att påverka vad hon ser. Din fattiga Stockholmstjej kanske inte vet om mattan är persisk eller marockansk, eller ens om den är gjord av ull eller polyester. Så om dessa detaljer är viktiga, hur ska du föra dem vidare till läsaren?
Givetvis kan du låta den stolta ägaren basunera ut en massa detaljer när han försöker imponera på din hjältinna. Eller så kan du skriva just den scenen ur ägarens perspektiv. Men kom ihåg att olika aktörer upplever samma miljö på mycket olika sätt, utifrån sina kunskaper (eller brist på kunskaper) och erfarenheter.
Tänk dig till exempel att du beskriver en vindpinad kuststräcka ur en lokal fiskarsons perspektiv. Vad skulle han lägga märke till? Genom att bedöma himlens färg eller förändringar i vinden kan han göra bedömningar om morgondagens väderförhållanden. När han ser sjöfåglar cirkla upp mot molnen, ser han inte bara "måsar", utan tärnor och havssula och trutar av olika slag - lätt igenkända på vingarnas form eller sättet de flyger på.
Lika viktiga är de saker som han kanske inte lägger märke till. När man är så bekant med ett område uppmärksammar man inte stenarnas fantastiska former eller den knotiga drivveden som ligger här och var på sanden. Han märker knappast vindens kyla genom sin tjockstickade tröja, och han är omedveten om stanken från ruttnande tång som har spolats iland.
Tänk dig nu att en rik snubbe från Sundbyberg traskar längs samma strand. Trots att han har satt på sig den senaste och dyraste äventyrsjackan som går att få tag på huttrar han av kölden - och han kan inte förstå varför pojken bredvid honom inte fryser ihjäl fast han bara har en ful och säkert pinsamt billig tröja på sig. Han snubblar över till hälften begravda bitar av drivved, och fruktar att sanden förstör hans italienska skräddarsydda skor av alligatorskinn. När vågorna slår mot stranden tror han att en kraftig storm är på ingång. Själva tanken på dåligt väder gör honom illamående, liksom stanken av ruttnande tång och död fisk.
Var och en av dessa aktörers uppfattningar om stranden är starkt påverkade av aktörens kunskapsnivå och erfarenhet. "Att känna till något", behöver emellertid inte vara detsamma som att man gillar det, och "obekant" behöver inte betyda att något är negativt. Den rika snubben kan i själva verket se stranden som ett idyllisk semesterställe - robust, romantiskt, isolerat, får honom att känna att han kommer i kontakt med naturen. Fiskaren son, å andra sidan, kan avsky havet, känslan av att vara fångad av vädrets och vindens nycker.
Vilket leder oss till nästa punkt:

3. Lyft fram inramningen genom aktörens sinnesstämning

Vad vi ser är kraftigt påverkat av vad vi känner. Detsamma bör gälla för våra aktörer. Att filtrera en scen genom en aktörs känslor kan i grunden påverka vad läsaren "ser".
Anta till exempel att din hjältinna - en ung dam på semester - promenerar längs en sträcka av brittiska hedar. Bakom ett blommande ärttörne ser hon på en kulle längre bort ruinerna av några gamla vakttorn.
Frestelsen att utforska är oemotståndlig. Med sin vandringskäpp snärtar hon maskroshuvuden på väg upp för sluttningen, hon andas in doften av gräs och klöver, beundrar lavens mönster på granitblocken. Till slut, uppvärmd av solen och ansträngningen, lutar hon sig mot en sten och ser hur molnen driver som luddiga får vallade av en mild vind. En falk ropar från en närliggande grop, en trevlig påminnelse om hur långt hon har kommit från det eländiga gymnasiet i staden.
En trevlig bild? Vid det här laget kommer din läsare att överväga en resa till den engelska landsbygden. Men vad händer om din hjältinna är i en annan sinnesstämning? Tänk om hon har blivit separerad från sin turnégrupp och är vilse? Kanske började hon gå på heden för att hon trodde att hon såg ett hus - men blev skräckslagen när hon upptäckte att det bara var en grå, läskig ruin. Tornet består av utspridda stenar, halvt begravda i ogräs och trassligt törne, det hela påminner henne om gravmarkörer från medeltiden. Den tysta tomheten talar om hemligheter i en ödemark som inte välkomnar inkräktare. Trots att solen står högt, kastar utsmetade moln ett bårtäcke över landskapet, och det kusliga, ensamma ropet från en osynlig fågel påminner henne hur långt hon är hemifrån.
När hon ser ärttörne ser hon bara törnen att riva sig på, inte gula blommor. När hon tittar på molnen ser hon inga fantasifulla former, bara ett hot om ödestyngt oväder. Hon vill ur denna situation - samtidigt som din läsare sitter på helspänn, och anar att nåt mycket värre än en stenruin är på väg att uppenbara sig!

4. Lyft fram inramningen genom aktörens sinnen

En aktörs uppfattning om en viss miljö kommer att påverka och påverkas av aktörens egna sinnen. Vår unga dam, till exempel, kanske inte märker doften av gräset, samtidigt som hon är mycket medveten om den kalla vinden. Den rika snubben från Sundbyberg upplever lukter som fiskarens son ignorerar, samtidigt som den senare upptäcker subtila färgvariationer på himlen som är helt meningslösa för den förra.
Olika sensoriska ingångar väcker olika reaktioner.
Till exempel tenderar visuell information att behandlas främst på kognitiv nivå: Vi fattar beslut och agerar utifrån vad vi ser. När vi beskriver en scen i form av visuell input, vädjar vi till läsarens intellekt.
Känslor påverkas dock ofta av vad vi hör. Tänk på effekterna av en musikstycke du verkligen gillar, ljudet av en människas röst, domarens visselpipa när matchen börjar. I ett samtal är tonfall en mer tillförlitlig indikator på humör och mening än orden i sig själva. Ljud kan få oss att rysa, hoppa till - eller koppla av och le. En scen som inkluderar ljud - fingrar som skrapa en svart tavla (iiihhh), det avlägsna skallet från en hund - är mer benägna att framkalla en känslomässig respons.
Dofter har den märkliga förmågan att framkalla minnen. Även om inte alla sveps med till barndomen vid doften av bröd som bakas, har vi luktminnen som kan utlösa inre bilder av en scen, eller minnen av en händelser eller personer. Tänk på någons parfym, lukten av en ny bil, lukten av en våt hund. Beskriv lukten effektivt och din läsare är där.
Beröring frammanar en sensorisk respons. Låt dina läsare känna kattens silkeslena päls, stenarnas råa form, den taggiga värmen genom pappas flanellskjorta. Låt din hjältinnas fötter värka, låt vinden ge henne gåshud, låt ärttörnet rispa fram blod.
Slutligen har vi smaksinnet, som är nära besläktat med lukten i sin förmåga att framkalla minnen. Smaken är kanske det svåraste att införliva i en miljö, ofta hör det helt enkelt inte hemma där. Din hjältinna kommer inte att börja slicka på slottets stenar, och det är inte lunchdags heller. Precis som i verkliga livet, ska "smakbilder" användas sparsamt och på lämpligt sätt.

Sammanfattning

Målet med din beskrivning av miljön är att skapa en väl utformad inramning som ger dina aktörer en bra bakgrund - inramningen ska alltså hålla sig i bakgrunden, stödja din berättelse - inte avbryta den.
I verkliga livet utforskar vi vår omgivning genom handlingar, upplever den genom våra sinnen, förstår (eller förstår inte) den genom vår kunskap och erfarenhet, och svarar på den via våra känslor.
När dina aktörer gör samma sak, får du din läsare att fortsätta läsa - och inte bara för att de väntar på att något intressant ska hända!

Aktörer

Aktörer

Ett persongalleri bestående av trovärdiga och komplexa aktörer är avgörande för din berättelses kvalitet.
Du kan utveckla personerna / aktörerna på flera sätt, de viktigaste följer nedan:

Fakta

Personerna har sina speciella hem, sina ägodelar, sin medicinska historia, sin möbelsmak, sina politiska åsikter.
Förutom att skapa trovärdighet kan denna typ av fakta förmedla information om historien: Dricker hjälten single-malt whisky för att han älskar smaken, eller därför att det är typiskt för män i hans sociala ställning, eller bara för att du själv gör det?

Symbolisk association

Du kan associera en person till föremål eller stämningar på ett metaforiskt sätt (kanske hon ser ett rostigt svärd, eller promenerar i en äppelodling i full blom, eller råkar ut för ett våldsamt åskväder).
Dessa associationer är inte alltid fullt begripliga för läsaren till en början (eller för författaren!), men de verkar på ett undermedvetet plan.
Symboliska associationer kan vara:
medvetetna arketyper (kungen, häxan, prinsessan, riddaren...),
det kan också handla om att förbinda dina personer till liknande figurer inom litteraturen.
Eller du kan använda symboler enligt ett privat system som läsaren får eller inte får ett medvetet grepp om.

Tal

Personens tal (både innehållet/orden och stilen/sättet att uttrycka sig på) hjälper till att visa fram personligheten:
blyg och tystlåten, aggressiv och uppriktig, humoristisk.
Både innehåll och stil bör spegla personens sociala och etniska bakgrund utan stereotyper. Om en person pratar som en bok, bör hans eller hennes bakgrund motivera detta ganska artificiella sätt att uttrycka sig på. Om en person har svårt att finna ord, är det något som har en viss betydelse och orsak.

Beteende

Allting, från bordsskick till förmågan att ducka för en snyting, bör på något sätt stämma med vad vi redan vet om personen.
Samtidigt är det en fördel om nya sidor i personligheten avslöjas. Beteende under olika former av stress är särskilt avslöjande och intressant, ty under stress kommer våra kärnor fram.

Motivation

Personerna bör ha goda och tillräckliga skäl för sina handlingar, och handlingarna bör genomföras med hjälp av rimliga kunskaper.
Om vi som läsare inte tror att personen skulle göra så som författaren berättar för oss faller historien samman som ett korthus.
Exempelvis: Den helt normala bilförsäljaren och familjeförsörjaren Agnetha Johansson hugger plötsligt ned sin chef, gör karriär som solopianist, och flyger därefter i ett egenbyggt rymdskepp iväg till Andromedagalaxen. Hmmm...

Utveckling

Personerna i din berättelse bör reagera på sina erfarenheter genom att förändras - eller genom att arbeta hårt för att undvika att förändras.
När de försöker nå sina mål, när de råkar ut för konflikter, när de misslyckas eller lyckas och när de möter nya problem, kommer de inte att fortsätta att vara exakt lika som de var innan.
Om en person är likadan i slutet av en berättelse som den var i början, bör åtminstone läsaren ha förändrats och blivit medveten om vilka faktorer som hindrat personen från att växa och utvecklas.